Nu kan man skriva om svälten

KRÖNIKA. "Både O’Connor och hans generationskamrater har på senare år skrivit historiska romaner om det mer smärtsamma och förträngda i det egna landets historia."

Ola Larsmo

Ola Larsmo

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2012-03-18 08:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När den irländske författaren Joseph O’Connor för sju år sedan gav ut sin roman Havets stjärna var den något nytt i den irländska litteraturen. För trots att Irland fått sin historia präglad av svält och utvandring hade ännu ingen skrivit den stora romanen om 1800-talets stora våg av emigration.

Ur ett svenskt perspektiv kan det verka underligt, då vi fått vår egen bild av den svenska utvandringen till USA helt bestämd av Vilhelm Mobergs romansvit. Men för Irland var samma period en ännu större katastrof - först en svält som dräpte en miljon och sedan en utvandring som tog med sig en och en halv. Landet hämtade sig egentligen aldrig.

Det dröjde alltså till 2004 innan romanen gick att skriva. O'Connor följde upp succén med ännu en roman om irländska invandrare i USA, Guvernörens hustru - också den en mörk berättelse, men med ett språk skimrande i svart.

I torsdags hade jag möjligheten att möta O’Connor på Stockholms stadsbibliotek för ett längre samtal om just den historiska romanen, hans egna och andras. Han var här för att tala om sin nya roman, Spökljus, som i veckan kommer på svenska - också den en historisk djupdykning i Irlands historia och irländsk självförståelse. Den här gången handlar det om åren före Irlands självständighet och om kärlekshistorien mellan skådespelerskan Molly Allgood och dramatikern John Millington Synge. Både O’Connor och hans generationskamrater, som först gjorde sig kända som samtidsskildrare, har på senare år skrivit historiska romaner om det mer smärtsamma och förträngda i det egna landets historia.  Jag undrar var den vändningen kom sig av.

Historiska romaner handlar förstås alltid om den tid då de skrivs, säger O'Connor - så handlar den enda andra romanen om den irländska hungersnöden, Liam O'Flahertys Famine från 1937, på ett plan om ett Irland som höll på att bli mer och mer nationalistiskt och stänga dörrarna mot omvärlden.  Men för O'Connor själv sammanföll vändingen mot den historiska med födelsen av hans första barn - att bli förälder ger en känslan inte bara av sin egen dödlighet, utan förstärker också insikten att det egna livet ingår i ett sammanhang med ett före och ett efter.

Under de åren genomlevde Irland sin ekonomiska boom - plötsligt var det för första gången Irland som tog emot invandrare från andra länder, de som varit vana att se sig själva som ett utvandrarland. Historien höll upp en spegel där det gick att känna igen sig i andra.

Det finns historiska romaner, säger O'Connor, som plötsligt stannar upp för att berätta vilken sorts skor folk hade "på den tiden", vilket är en riktig läsglädjedödare. Ska man skriva historiska romaner så måste det handla om något annat. Om vår egen förhistoria, om insikten om att vi ingår i berättelser större än oss själva - om sådant som pågår i vårt eget liv och vår egen tid utan att det började här och som i viss mån bestämmer vilka vi kan vara.

Vilket det nog, tillägger jag, kanske bara är skönlitteraturen som klarar av.