Det är inte mer än någon vecka sedan jag skrev att Konsthuset hade tagit över facklan från det nedlagda Teatergalleriet och etablerat sig en pålitlig, och för Uppsalas konstliv, helt nödvändig plattform för samtidskonst. Det borde jag inte ha gjort. På fredagseftermiddagen meddelade Johanna Uddén och Erik Hedman att de lägger ner, och det känns lika katastrofalt som när Stadsteatern stängde sin gallerihörna.
Slutsatserna är dessutom de samma: Konsthuset har drivits på nära nog ideell bas, och då kommun, sponsorer och andra intressenter inte har visat sig villiga att ge verksamheten det stöd den förtjänat blev det i längden ekonomiskt ohållbart att fortsätta. Med tanke på den kvalitet som Konsthuset uppvisat går det inte att göra annat än att konstatera att Uppsala, ännu en gång, har manifesterat sitt ointresse för det breda samtal som samtidskonsten utgör. I ett större sammanhang pekar Konsthusets sorti på ett gigantiskt problem för Uppsala. Det ska naturligtvis inte vara möjligt för små, privata initiativ att på kort tid bli oundgängliga för stadens kulturella utbud. Nu slår vi i botten igen.