Ny diktsamling av Öijer

- Efter att Dimman av allt, som avslutade trilogin, var klar tyckte jag inte att jag kunde kräva mer av mig själv. Jag hade sagt allt jag ville säga om livet, döden, kärleken, människan och så vidare. Men så gick åren och jag förlorade några av mina närmsta anhöriga, som någon stans ropade på att jag skulle förmedla deras öden.
De bortgångna anhöriga finns med i boken berättar han, men är inte nämnda vid namn eftersom alla ska kunna känna igen sig "på ett allmängiltigt sorgemässigt plan". Men Svart som silver är samtidigt i högsta grad en bok om levande människor. Poeten själv figurerar i sista dikten Aldrig, där han leker med myterna om sig själv. Bland annat kan man ana den kända episoden när han slängde ut stipendiepengarna från Albert Bonniers Förlag på Centralen i Stockholm i raderna, "en gång var han så fattig att han/ hade råd att kasta ut alla sina pengar". Dikten slutar, "ni kan fortsätta att bygga er tron/ han kommer aldrig att sitta där/ aldrig".

Genom åren har Bruno K. Öijer i intervjuer ofta uttryckt ett förakt mot nöjesindustrin där vi matas av meningslösheter och där yta alltid tycks gå före djup. Temat har även skymtat i dikter, men aldrig tidigare så tydligt och rakt på sak som i Så få i nya samlingen. I dikten heter det bland annat:

var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sig själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar

Dikten slutar med citatet "if they move, kill em" som är öppningsrepliken i Sam Peckinpahs film Det vilda gänget. Dikten skiljer ut sig markant från resten av Svart som silver som är en ganska tillbakahållen och lugn diktsamling.
- Du har rätt i att den dikten sticker ut, säger Bruno K. Öijer. Den är en uppgörelse med människor som inte står för någonting och verkar totalt tomma inombords, en sorts grinande tandrader, som förs ut i radio och tv-kanaler dagligen och förstör barns uppväxt eftersom de måste ställa sig frågan vad de vuxna i samhället egentligen håller på med. Någon måste säga ifrån och det var underbart att få göra det i diktform.

Vi träffas på Wahlström och Widstrands förlag i Bonnierhuset på Sveavägen i Stockholm. Bruno K. Öijers burriga hår är nedtryckt av en svart hatt. Mest riktar han blicken ut i luften när han svarar på frågorna, men då och då möts våra blickar.

Bruno K. Öijer debuterade 1973 med Sång för anarkismen på Poesiförlaget. Innan dess, under två terminer, hösten 1972 till och med våren 1973 studerade Bruno K. Öijer konstvetenskap i Uppsala. Han bodde i en lägenhet på Eriksgatan 15.
- Jag avslutade aldrig någon examen eller så, men det var viktigt för mig att klättra in i konsthistorien. Att se alla bilder var nödvändigt. Det är en stor del av livet och att skaffa sig en sådan kunskap tar tid, det är inget man gör på en eftermiddag.
Medan han var bosatt i Uppsala var han en del av redaktionen som gav ut undergroundtidskriften Guru Papers. Han påbörjade även dikter som sedan skulle bli del av diktsamlingen Fotografier av undergångens leende.
- Det var en ganska märklig tid. Vi publicerade i stort sett allt som skickades in till Guru Papers och man fick post varje dag. Och så blev det ju mycket fest. Det blev ett ställe dit kompisar från alla delar av Sverige kom och festade. Jag har upplevt en hel del i Uppsala och det är angenäma minnen.

Han berättar om en tid då det fanns mycket utrymme för kreativitet och då hyrorna var så låga att det gick att leva på nästan inga pengar alls.
- 1974 kunde jag komma upp till Stockholm med en resväska och dagen efter ha en lägenhet med en hyra på 100 kronor i månaden. Unga i dag har naturligtvis inte samma möjlighet att kunna ägna sig åt kreativa arbeten som inte drar in pengar. Samhället i dag är fullständigt stenhårt. På den tiden kunde man råna ett bageri på väg hem från krogen på natten och man överlevde om man hade en lök hemma.
Bruno K. Öijer skrev ett slags dagbok, veckosummeringar under 70-talet. Men vill inte "minnas saker och ting på det sättet att det ska ges ut i en artikel".
- För ett tag sedan råkade jag öppna och titta i mina dagböcker som handlade om åren i Stockholm i mitten av 70-talet. Jag blev mörkrädd när jag såg det liv jag levde då under två år.
Efter flytten till Stockholm uppträdde Bruno K. Öijer fortfarande mycket i Uppsala, bland annat på Musikforum på 70-talet. Men nu var det länge sedan, och det blir inget Uppsalastopp på den kommande uppläsningsturnén.
- Tyvärr blir det ingen uppläsning i Uppsala. Tydligen fanns det ingen inbokningstid på Uppsala Stadsteater, säger han. Jag tror inte att jag har uppträtt i Uppsala sedan 1985.

Debutdiktsamlingen Sång för anarkismen skrevs på en vecka, och mellan 1974 - 1981 gav Bruno K. Öijer ut fem diktsamlingar, en roman och en bok med Dylantolkningar. Sedan dess har det tagit många år mellan boksläppen. Den senaste diktsamlingen Dimman av allt kom för sju år sedan. Jag undrar hur han ser på sin tidiga poesi i dag.
- Jag ser tillbaka på de dikterna med kärlek. Många av dem talar inte till mig längre. Men det är möjligt att de talar till yngre människor som befinner sig i samma stadium nu som jag gjorde, åldersmässigt och erfarenhetsmässigt, när jag skrev dem.

Svart som silver gick relativt snabbt att skriva, sju månader, men då jobbade han dag och natt. Vanligtvis tar en diktsamling tre år. Då låter han dikterna vila ett år för att "se dem med nya ögon". Den här gången kände han dock att det inte var nödvändigt eftersom "dikterna satte sig i kroppen direkt".
- Jag vet inte vad jag ska skriva när jag sätter mig ned, har bara ett vitt papper framför mig. Jag måste försätta mig i en situation där jag kan öppna de kreativa kanalerna inom mig, vilket ofta sker genom att olika bilder spelas upp på väggen framför mig, att jag ser olika saker och sedan blandas minnen in i det. Sedan kommer allt som ett vattenfall. Och så gäller det att hålla noga kontakt med sitt dröminnehåll. De första tre månaderna är ett rent helvete, när man bara har fyra texter klara.

Hur ser en vanlig dag ut när du inte jobbar med någon diktsamling?
- Jag vaknar väldigt sent. Jag går upp klockan två eller något sådant. Sedan dricker jag kaffe. Kaffe har en central roll i mitt liv. Det hade det även för Balzac, han dog förresten av sitt kaffedrickande. Sedan lever jag mitt liv och det är aldrig något som jag gått ut i medierna och pratat om. För mig är det viktigt att omge mig med en form av dimma så att man inte kan utöva voodo och knäcka mig.

Om det blir någon mer diktsamling efter Svart som silver vet han inte. Efter att urvalet till Dimman av allt gjorts fanns ett hundratal dikter över som han en natt brände upp i kakelugnen på sitt lantställe.
- Då hade jag några sekunders ångest över att jag gjorde det, men samtidigt kände jag en enorm befrielse att jag inte längre behövde sitta fast i det förflutna, att det som skulle komma till mig skulle vara helt nytt. Och kom det inget så vore det helt okej också.
Men det gjorde det alltså. En diktsamling som Bruno K. Öijer själv upplever som "brev skrivna till en mycket nära vän, brev där det inte finns plats för falskhet eller tomt prat."
- De här texterna behövs just nu, som den allmänna psykologiska situationen ser ut i samhället. Någon måste säga det i poetisk form som når fram och vidrör. Som ett försvar för den enskilda människan, som inte heller står ut längre.

Finns det något hopp för samhället?
- Ja. Det finns väldigt många bra människor som upplever samma sak, som känner den här förnedringskulturen och inte vill vara med, som verkligen vill dra i bromsen. De är som gnistrande stjärnor mot ett stort svart tomrum och det är just de där gnistrande själarna du ska vårda dig om och komma ihåg att du inte är ensam med dina upplevelser.

Ny diktsamling av Öijer

I dagarna släpps Svart som silver, Bruno K. Öijers första diktsamling på sju år. När UNT träffar honom i Stockholm berättar han att det inte alls var säkert att det skulle komma några fler dikter efter den senaste boken Dimman av allt.