Ny diktsamling för Helga Krook
Det är svårt att prata om poesi. Den vill föra sin egen talan. Som till exempel i Uppsalafödda författaren och översättaren Helga Krooks fjärde diktsamling, som når bokhandelsdiskarna 16 januari.
Helga Krook, aktuell med en ny diktsamling.
Foto: Lena Köster
Vid en första blädderläsning är det parker, kyrkogårdar, minnesplatser med just grönska, med träd och blad, solljus och stjärnor, och barn, som träder fram. Men samtidigt tränger sig meningar och uttryck fram, främst på tyska, men också på franska och latin, inflikade eller som små rubriker, läsangivelser till vissa dikter.
"Till minne av de över 5 000 offer för nazisternas 'eutanasi' 1940-1945 vilka här i massgravar har funnit sin sista vila", står det på en egen sida i sviten Gedenkstätte Gross-Schweidnitz För Ilse.
Där rör sig lastbilskaravaner med "gåvavagnar" fulla av silver, stulet från judar (artikelförfattarens tolkning), genom dikter om grönskan i det offentliga rummet, där vinden "skakar träden så att glädjen lyfter", men också spelar på tankarnas insida, "smärtans innersta sida".
Helga Krook är född och uppvuxen i Uppsala med tysk mamma och svensk pappa. Det tyska påbråt är inte okomplicerat, säger hon. Skulden för nazismens dåd vidlåder absurt nog också de generationer som fötts efter kriget, även de i Sverige födda - det enas vi om, eftersom vi båda har släktanknytning till Tyskland och båda har mött tyskhat under uppväxten och haft många tillfällen att reflektera kring detta.
I några dikter delar författaren poetiska parkupplevelser med barn, bland annat i Björns trädgård vid Medborgarplatsen i Stockholm.
- Den offentliga grönskan står i kontrast till trädgårdens enskildhet, varifrån man drivits ut. Om trädgården ens funnits... Parken är en plats där grönskan både bär på och täcker över minne, historia, förhärligande och åminnelse. Samtidigt är parken en plats för barn som leker, som upptäcker världen och grönskan och lär sig tala, förklarar Helga Krook.
Hon tänker sig att trädgårdens innersta är drömmen om lustgården.
- Men grönskan korsar våra kroppar överallt. Vi är utanför den, men jag tror att vi samtidigt är en del av den, och den är en del av oss. Hildegard av Bingen talar om grönkraften som genomsyrar allt levande.
Helga Krooks dikter är fulla av träd. Hon säger att man kan vara väldigt nära träden...
- ... som ett annat språk. Sara Lidman berättade en gång på Biskops-Arnö om sitt förhållande till en gran, när hon var barn. Granen visste allt. Till sist var hon tvungen att välja: antingen stanna kvar i det ordlösa förhållandet, eller "lära sig alfabetet och bli som folk".
Natur-park-trädgårdsupplevelser i diktsamlingen är hämtade bland annat från Stockholm där poeten bor, från Berlin där hon har bott i flera omgångar och från Gotland där familjen hyr om somrarna.
Alla miljöerna är transparenta: genom bilderna av träd och blad och barn skymtar det andra, det historiska; det som är minnen eller berättelser eller aningar om vad som skett och sker mellan liv och död.
Någon Uppsalamiljö hittar man inte i den nya diktsamlingen. Men här växte alltså Helga Krook upp.
- Vi bodde i Eriksberg mina första sex år, i Tensta från det att jag var sju år. När jag gick andra året på gymnasiet, i Katedralskolan, flyttade jag själv in till Uppsala och delade lägenhet med en lite äldre tjej som läste medicin.
Under tonåren läste Helga Krook mycket poesi.
- Jag tyckte om att skriva, men skrev prosa, sällan poesi. Däremot läste jag jättemycket, bland annat Ekelöf, Södergran och Rilke.
Efter studenten studerade Helga Krook bland annat franska i Uppsala och tyska i Lund och Braunschweig. Hon har arbetat som korrekturläsare på Dagens Nyheter, som frilansredaktör och som översättare. Runt millennieskiftet läste hon litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. I dag har hon tagit paus från frilansandet och är doktorand där.
- Jag arbetar med ett tysk-svenskt projekt som undersöker vad berättande är. Det handlar om relationerna mellan dokument, fiktion och berättande.
Forskarstudierna är på heltid. Så, då blir det ingen tid för poesi de närmaste åren?
- Jo, poesin är en kraft som kommer att vara verksam även i mitt arbete med forskningen. Poesi är ett sätt att förhålla sig till världen.
Blir det en femte diktsamling?
- Det hoppas jag!
Så jobbar vi med nyheter