I många år har man sagt att vår mediekonsumtion blir mer splittrad och segregerad. Alla kan ju ta del av vilket material som helst, när som helst och var som helst. Ändå satt vi där nästan allihop, som en lättledd skock får, och tog oss för pannan medan vi såg Björn Ranelid vråla ”Herregud!”.
Vi var 4,1 miljoner människor. Fyra miljoner etthundratusen tittare, det är nästan halva Sverige. Räknar man dessutom in alla som såg finalen på andra sätt, på nätet, i mobilen eller i SVT:s utlandssändningar så får man lägga på flera hundra tusen tittare till.
Halva landet, det är ju nästan som på Hylands tid.
***
Det intressanta är inte att vi tittar på stora tv-sändningar trots läsplattor, mobiler och datorer, utan att vi tittar på allt det här samtidigt. I takt med att datorn har lämnat skrivbordet och i stället tagit plats i fickan, i handväskan och i knät så har också vårt sätt att titta på tv förändrats.
Om vi tidigare nöjde oss med att gosa i soffan med våra allra närmaste framför Sikta mot stjärnorna, eller vad det nu var vi tittade på på den tiden, så är nu hela tjocka släkten inbjuden, liksom arbetskollegerna, svärmor, våra affärsbekanta, gamla barndomsvänner och deras ex-män.
Tillsammans twittrar och facebookar vi, google-plussar och bloggar i realtid om våra gemensamma upplevelser framför tv-skärmen.
Knappt har vi slagit näven i bordet och ”gillat” en global kampanj mot en kristen extremist i Uganda vid namn Kony innan någon plötsligt exponerar en orakad armhåla i tv och hela det digitala Sverige i stället går i spinn över frågan om allas rätt att vara håriga.
När debattstormen har bedarrat så kommer debriefingen, analyserna och eftertanken, liksom instiftandet av ”Internationella kvinnohårdagen”, innan vi glömmer det där och kastar oss över nästa Facebookkampanj som alla måste ”gilla”. Gör man det inte så anses man oengagerad, nästan konstig.
***
Vad det här framför allt visar är att människans törst efter gemenskap, efter att få ta del av medieinnehåll samtidigt som andra, är lika stark som förut. Vi vet alla hur det känns att sitta ensam och titta på en komediserie på tv. Det är inte ens hälften så roligt som att få skratta tillsammans med någon.
I takt med att on demand-tjänster och titta-när-du-vill-kulturen breder ut sig så ökar också det här gamla behovet av att få samlas kring något gemensamt.
Utbudet på nätet må vara enormt och oöverskådligt, men nästan alla använder sig av ett fåtal populära tjänster som de ständigt återkommer till. De allra flesta bloggar ligger dessutom i uppmärksamhetsskugga. Mediekonsumtionen är inte lika spretig som vi tror. Flockbeteendet består.
Det som däremot har förändrats är att medieinnehållet har blivit mindre förutsägbart. Ingen hade kunnat ana att de senaste månadernas nätaktiviteter skulle domineras av kroppshår, könsneutrala pronomina och en global kampanj mot en ugandisk krigsherre baserad på en youtubefilm skapad av en man som sedan fick en mental kollaps, klädde av sig naken och onanerade offentligt.