Nytt verk framförs i Konserthuset

Playing area. Visst betyder det spelplan, men kanske också plats för lek? Och kanhända kommer särskilt ett parti i mitten av Åke Erikssons beställningsstycke till Kammarorkestern att särskilt leva upp till styckets namn.
Där är nämligen inga noter skrivna i partituret. Orkestern är tyst, förutom flöjtisten Sarah Lindloff och kontrabasisten Staffan Sjöholm, som har en minut på sig att improvisera tillsammans. Enda instruktionen: att göra avstamp i vibrafonens sista bortsvävande klang i tonen g och landa mjukt mottagna av pukorna, som så att säga väcker orkestern till liv igen.

Det är några dagar kvar till uruppförandet. Senare, efter vårt samtal, skall Åke Eriksson lyssna till hur hans verk egentligen låter. Visserligen har han kunnat lyssna via inspelning med sin synt och dator hemma, men det är långt ifrån detsamma som att höra en levande orkesters framförande, säger han.

Vi sitter i Konserthusets green room, där gröna klängväxter täcker en hel vägg och stolarnas ryggar verkligen är gröna, och pratar om hur det går till när ett musikaliskt verk växer fram.
Tonsättaren arbetar i sin ensamhet. I Åke Erikssons fall, berättar han, med piano, synt, dator och musikprogrammet Sibelius.
När orkestern får verket, övar alla musiker in sina egna stämmor, mestadels utan att ha sett det fullständiga verket.
Just denna dag skall orkestern för första gången tillsammans spela hela Åke Erikssons Playing area. Dirigenten Paul Mägi har uppgiften att tolka verket, att ge det sin färgning med hjälp av det stora instrument, som man kan se den sammanlagda orkestern som.
- Det är spännande, säger Åke Eriksson.

Musik i Uppland beställde ett tio till tolv minuter långt stycke för den lilla symfoniorkester, som Kammarorkestern är. 41 personer kommer att spela, 25 av dem är stråkmusiker på violin, viola, cello och kontrabas. Flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn och trumpet har två musiker var. Trombon, tuba, pukor och slagverk har en musiker per instrumentkategori. Åtminstone i det här verket.
- Alltihop började med en kvint, säger Åke Eriksson och måttar med lillfingret och tummen.
Kvint betyder fem tonsteg mellan högsta och lägsta tonen.
- Sedan har jag fortsatt från den där kvinten. Stycket börjar svagt. Bara en enkel klang i kontrabasen. Sedan blir det g-d-a-e, som ändrar sig en ton upp eller ner, inom den klangen, småsjunger han förklarande.
Så småningom kommer fler och fler instrument in och bygger en uppåtgående rörelse. Av tonsättarens beskrivning verkar det vara det karaktäristiska för stycket. Någonting svagt och anspråkslöst som växer till liv och rörelse, med dialoger mellan instrument och instrumentgrupper inflikade; med det där improviserade partiet som flöjten och kontrabasen skall leka fram; och med ett slut, som efter en sista höjdpunkt, bjuder lyssnarna på en tät avklingande klang som följs upp eventuellt en ensam, liten trumma, som leder musiker och publik "a niente", till intet.

Åke Eriksson hade från början sitt hjärta hos jazzen. Så småningom utbildade han sig till pianopedagog och teoripedagog på Musikhögskolan i Stockholm, flyttade tillbaka till födelsestaden Uppsala, läste musikhistoria och estetik och tänkte doktorera. Men blev i stället tonsättare. Han har skrivit mycket Uppsalamusik. Bland annat till Domkyrkans 550-årsjubileum, Uppsala stads 700-årsfirande och Missionskyrkans invigning. Tillsammans med poeten och konstnären Elisabet Hermodsson har han gjort oratoriet Skapelse utlämnad. Och han har skrivit en med åren ofta använd fanfar.
- Den börjar också med en kvint, säger han.
2005 kom cd:n Colours in play med verk från flera decennier. Hur är det att lyssna på sin egen produktion?
- Bra. Jag vill faktiskt inte ändra på någonting, säger tonsättaren och går in i Konserthusets stora sal för att för första gången höra sitt senaste verk spelas live.

Nytt verk framförs i Konserthuset

Från nästan ingenting till stor livlighet - och tillbaka igen. Så ser "händelseförloppet" i Uppsalatonsättaren Åke Erikssons nya verk ut. På torsdag uruppförs verket av Uppsala Kammarorkester i Konserthuset.