Våren 2009 blev Anna Odell känd som konstfackstudenten som lurat sig in på psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. För ett slutarbete i konst. På tisdagen besökte hon Uppsala för ett samtal med psykiatriprofessorn Lisa Ekselius.
Debatten gick, som den brukar när det handlar om konst, i väldiga vågor som skummade av indignation. Den ansvarige psykiatern David Eberhard hade visserligen inte träffat sin patient, men slängde ilsket ifrån sig den ena medievänliga anklagelsen efter den andra. Stryk skulle dom ha, konstnärerna, var kontentan som kunde utläsas mellan raderna.
Den väldiga uppmärksamheten överträffade rimligen allt Anna Odell hade föreställt sig, och blev så småningom en rätt stor del av det färdiga verket Okänd, kvinna 2009–349701, som inte presenterades i sin helhet förrän flera månader senare. Installationen, som sedan dess har presenterats i flera olika versioner, iscensatte alltså konstnärens egna minnen av att vara psyksjuk och följde ett händelseförlopp som började med att konstnären gick omkring på Liljeholmsbron i vad som föreföll vara ett psykotiskt tillstånd. Syftet var att återskapa en situation som konstnären upplevt som sjuk, för att kunna betrakta den med friska ögon, dvs. på ett sätt så att erfarenheten kunde diskuteras och debatteras utan att motparten hävdade att minnen av maktmissbruk i vårdapparaten var ett utslag av sjukdomen.
Det slutade med fem dagsböter för oredigt förfarande och lång debatt som kanske i första hand visade att psykvården hade väldiga problem med att medge att det fanns någon som helst poäng i en granskande genomlysning av de rutiner som bestämmer behandlingen av de människor som hör till samhällets mest utsatta. Bara det en poäng, såklart.
Desto mer spännande då, att med ett par år i ryggen, åter se Anna Odell i ett möte med representanter för den stora vårdapparaten. Och det var också utgångspunkten när Anna Odell på tisdagskvällen besökte Uppsala och Akademiska sjukhuset för ett samtal med psykiatriprofessorn Lisa Ekselius i ett arrangemang på temat konst och läkekonst.
Förvånande nog visade både panelsamtal och publikens kommentarer att tiden verkligen verkar gå framåt. Anna Odell fick i lugn och ro ta upp tidigare negligerade aspekter på verket, som att avsikten på intet sätt vara att klandra vården, utan helt enkelt visa vad som händer när en patient tvångsomhändertas, vilket i det här fallet inkluderade bältesläggning och tvångsmedicinering. Och vården, åtminstone de delar som fanns representerade för kvällen, verkade eniga i en koncensus som säger att alla institutioner som har makt att ta ifrån människor deras autonomi måste tåla en granskning, även om det inte är så kul i stunden. Okänd kvinna blir bara bättre ju längre tiden går.