Odöda på steroider

Jorden har i princip gått under. Det fruktade T-viruset som gör att folk blir mindre intresserade av samhällsordning och mer sugna på att tugga i sig människokött har ödelagt civilisationen och kvar finns endast ett brokigt sällskap som kuskar runt i välbestyckade fordon och letar bensin och förnödenheter. Och så Alice, förstås, som håller sig på avstånd för att inte dra till sig uppmärksamhet från The Umbrella Corporation, företaget som är ansvarigt för såväl smittspridningen som för hennes egna, muterade existens.

Att filmen är bättre än de två föregående låter ju bra. Men det säger inte så vansinnigt mycket. Manusförfattaren Paul W S Anderson, som även regisserade den första filmen, är lite utav en expert på att "tolka" populära tv-spel till vita duken på ett mindre framgångsrikt sätt. Men efter lite standardsmygande i dunklet fungerar vågspelet att ta ut zombierna i dagsljuset, bland annat i en riktigt stygg strid i ett övergivet Las Vegas som till stor del ätits upp av ökensanden - fast man har pumpat i de odöda lite häcklöparsteroider för säkerhets skull. I övrigt finns det egentligen ingen drivande handling alls till en början, mest närbilder på Milla Jovovichs ansikte i ett märkligt photshop-skimmer. Men intrigen tar sig mot slutet. Som till och med är riktigt tillfredsställande, oväntat nog.
Gillar man Milla Jovovich och rosslande zombier i alla hastighetsklasser är det här en senkommen men mycket välkommen uppryckning.

Odöda på steroider

Tredje och sista filmen med tv-spelskaraktären Alice i Milla Jovovich-tappning går från klaustrofobiska, zombieövergödda miljöer till vidöppna, förtorkade Mad Max-landskap. Och den är bättre än de föregående två, skriver Jonas Kihlander.