Ofokuserat med Rush

Få band genom hårdrockens historia kan med rätta kalla sig giganter. Men få band har varit lika inflytelserika som kanadensiska Rush, vilket också bevisades av att bandets första spelning i Sverige på 25 år i det närmaste såldes ut på en gång, trots att bandet fört en anonym tillvaro de senaste 20 åren. Bandets 30-årsjubileum lämnade en hel del att önska och då behöver man inte ens nämna att Globen har uppenbara problem att få till en ljudbild som fungerar överallt. Men det största problemet var ändå fokuseringen. Låtmaterialet haltade, merparten av publiken bryr sig inte om vare sig de fyra låtarna från bandets nysläppta mini-coveralbum eller de åtta låtarna från bandets skivor från de sista femton åren. Mer spelglädjeAtt ge en dryga tre timmar lång föreställning är en nobel tanke, men ett kortare set hade onekligen kunnat lämna publiken utmattad och mållös i stället för understundom uttråkad.Det var ofokuserat också grund av bandets lojhet. Stockholm var näst sista spelningen på en fyra månader lång turné och att de inte hade den rätta glöden var påtagligt. Lite mer spelglädje och glimten i ögat hade inte skadat. Det roligaste att skåda blev nu tvättmaskinerna på scen (som bandet tömde och slängde ut handukar till publiken) och att många i publiken inte kunde låta bli att spela lufttrummor till trumgurun Neil Peart.Mats SundinGitarristen Alex Lifeson böt gitarr oftare än man hann blinka och när han tog över mikrofonen från basisten Geddy Lee i ett improviserat break i mäktiga La Villa Strangiato och inkluderade Mats Sundin i sångtexten, då var det också skoj. På plussidan naturligtvis också ett delvis fantastiskt låtmaterial i låtar som Tom Sawyer, Red Barchetta, The Trees och 2112.Rush är bandet som i sina bästa stunder kan vara en musikalisk totalupplevelse. Men då krävs det mer. Och kortare.Dennis Karlsson