Ojämn film om sorg

Cecilia och Ernst har det så bra man nu kan i livet: de har kreativa och välbetalda jobb, ett vackert hem och inte minst varandra, kärleken är tydlig. På detta har de också sin högt älskade son Alexander.
Så händer det som inte får hända. Alexander kör omkull på sin cykel och hamnar i svår koma. Läkarna ger inte mycket hopp, men utesluter inte att han kan vakna, även om risken för hjärnskador då i alla fall finns kvar.

Ernst reagerar med att dra sig inom sitt skal och förbereda sig för det värsta. Han kräver rationella svar och beslut, saker man kan ta på. Han kräver bevis på det han ska tro.
Cecilia å andra sidan ger allt för att Alexander ska återfå medvetandet. Hon blir alltmer förtvivlad, inte minst för att Ernst visar så lite närvaro. Man måste tro, man måste våga hoppas, säger hon gång på gång. Hon talar om Ödet som vore det en reell kraft att räkna med. En dag möter hon en mystisk främling på besök i Stockholm som säger att han vill hjälpa dem. . .

I filmen Underbara älskade fick vi möta en familj som i en trafikolycka förlorade mamman och ett barn. Kvarvarande pappan och äldste sonen fick en frostig relation där pappan inte klarade av att visa känslor. Han spelades av Michael Nyqvist och det är lätt att dra paralleller till den rollen när nu Ernst spelas av samme skådespelare. Nyqvist har dock en annan karaktär att hantera här och hans sorgearbete griper inte riktigt tag.

Izabella Scorupco har på ett vis en mer tacksam roll där hon kan spela ut för fullt. Hon gör det bra och hennes förtvivlan tar sig långt ut från bioduken. Till skillnad mot de flesta av hennes tidigare roller behöver hon heller inte mest vara vacker här. Hon visar tydligt att hon är en duktig och mångfacetterad skådespelare i Änglavakt.

Tchéky Karyo har gjort hur många hårdkokta roller som helst i fransk och anmerikansk film. Det tar därför en stund att vänja sig vid att se honom som mjuk och förstående man som vill alla väl. Han gör rollen bra inom de begränsningar den har, även om man kanske inte direkt kommer att minnas honom för den.

Änglar är ett omtyckt tema på film, även om det är svårt att hitta just något exempel förutom Himmel över Berlin som gjort något bestående intryck. Det är också svårt att veta om man ska uppfatta "ängeln" i Brisingers film som en "verklig" sådan eller en projektion i föräldrarnas förtvivlan. Där får man bilda sig en egen uppfattning, något som går helt i filmens idé om att våga tro, våga lita till att det positiva. Här blir dock Brisingers film fylld med väl mycket tal om Ödet och new age-mumbo-jumbo för min smak.

Det gör också att filmen emellanåt tappar fokus som ett bra relationsdrama och skildring av en outsäglig sorg till att i vissa stunder bli aningen fånig. Den räddas dock till största delen av ett fint skådespeleri och en orubblig känsla för Livet.

Ojämn film om sorg

Regissören Johan Brisinger visade redan med sin förra film Underbara älskade att han kan hantera sorgearbete på film. Björn G Stenberg rekommenderar pappersnäsdukar även denna gång men grips inte lika mycket av det hela.