Ömma kyssar från Loach
Det är som vanligt tungt och brännande samtida.Men samtidigt ovanligt romantiskt.När Ken Loach tar sig an världsläget efter den 11 september gör han det med en Romeo och Julia-saga.
@3a Text:— Jag tycker att det är viktigt att visa att folk med muslimsk bakgrund är människor precis som oss, vi har samma bryderier, samma rädslor. Filmen är ett sätt att visa solidaritet, ett sätt att säga att här är en familj som alla andra, bara det att den har en speciell historia, säger Ken Loach.
Fångade mellan kulturer
Från början var det tänkt att filmen skulle handla om den utsatthet många muslimer kände efter 11 september. När Loach och manusförfattaren Paul Laverty började fördjupa sig i ämnet tyckte de att situationen för andra generationens invandrare var mer intressant.
— De är fångade mellan två kulturer och de vill respektera och stötta båda. Dels är det originalkulturen hos familjen som kom som immigranter. Å andra sidan är barnen födda här och medborgare i det här landet och många av deras nya vänner är en del av det här landets kultur. Så de slits mellan de två och det är en svår och traumatisk situation att befinna sig i.
Moores motpol
I USA har många artister, musiker och filmskapare aktiverat sig aktivt för och emot kriget i Irak och president George W Bush. Från brittiska kulturpersoner har man inte märkt samma politiska glöd. Ken Loach var visserligen en av regissörerna som medverkade på samlingsfilmen 11'09''01, där han stod för det mest USA-kritiska bidraget. Ännu har dock premiärminister Tony Blair klarat sig undan en filmisk nidbild à la Fahrenheit 9/11. Ken Loach, som tidigare gjort en del dokumentärfilmer, har inga planer på att göra något liknande.
— Michael Moore har sin egen stil genom att han själv är en karaktär i sina filmer, det har inte jag någon önskan om att bli, säger Ken Loach, som i alla sin brittiska vältalighet och eftertänksamhet är Moores raka motsats, på samma sätt som Blair och Bush är varandras motpoler.
Spelade in episodfilm
Loach har dock funderat på att göra en film som mer direkt tar sig an det världspolitiska läget.
— Ja, jag har pratat om det tillsammans med Paul Laverty, manusförfattaren som skrev En öm kyss. Det är möjligt att det blir så någon gång, men inte just nu.
I somras spelade Ken Loach in episodfilmen Ticket tillsammans med den iranske regissören Abbas Kiarostami och italienaren Ermanno Olmi. De regisserade var sin del av filmen som utspelar sig på ett tåg. Mer än så vill inte Loach avslöja om filmen som får premiär under 2005.
Slog igenom med Kes
Då har det gått 43 år sedan han började sin bana som den engelska arbetarklassens främste skildrare. Efter att ha hoppat av juridikstudierna gjorde han sin första tv-serie redan 1962. Det filmiska genombrottet kom med Kes (1969), om en ung fattig pojke som finner frihet i att träna en tornfalk. Under 1980-talet, i samband med Thatcher-eran, hade Loach svårare att få sina filmer finansierade. På senare år har han dock fått ett nytt lyft med filmer som Riff-raff (1991), Land och frihet (1995) och Mitt namn är Joe (1998).
Sann mot karaktärerna
Han har aldrig funderat på att göra något mer lättsamt eller genremässigt.
— På ett sätt kan man bara vara sann mot sina karaktärer och om man är sann mot dem så kommer filmen vara lättsam ibland och seriös ibland. Den kommer ha olika tonlägen på samma sätt som människor har olika tonlägen.
— Att berätta om människor som bara är på ett sätt är falskt och därför mindre intressant.
Så jobbar vi med nyheter