"Opera är hur punkigt som helst"

"Hur vill ni ha mig?" frågar Mellika Melouani Melani när bilderna ska tas, "allvarlig eller glad?" Folkoperans blivande boss ger ett på samma gång anpassningsbart som bestämt intryck. Hon har lagt märke till att många journalister och panelsamordnare förväntar sig att hon ska vara "arga Mellika". Inte så konstigt kanske, men tanke på att Melani gjort sig känd som en regissör som i djärva nytolkningar dissekerar teman som terrorism, kapitalism och klassklyftor.

Mellika Melouani Melani - hon använder alla tre namn, men kan nöja sig med två - påpekar att hon kan vara glad också. När hon skrattar hoppar två silverplattor som hänger från hennes vänstra öra: "Jävla" står det på ena, "Jelinek" på den andra. Örhänget är en present från en skådespelare, en kommentar till att Mellika Melani ständigt svär medan hon repeterar den österrikiska Nobelpristagaren Elfriede Jelinek.

I oktober tar Melani över som konstnärlig chef på Folkoperan i Stockholm. Men först, den 17 september, är det premiär för "Köpmannens kontrakt" som hon regisserar på Dramaten. Det är tredje gången hon brottas med Jelinek.
- Hon är fruktansvärt provocerande! Jelinek ger inga scenanvisningar, styr inte alls, det är bara "kör, gör vad ni vill". Det är en intelligent utmaning som känns jäkligt muckig. Men det är att få ett schysst förtroende. Det vågas någonting, förklarar Mellika Melani.

Själsfränder kallade en kritiker Melani och Jelinek när hon satte upp "Babel" på Göteborgs stadsteater. Att ställa frågor utan att leverera svar är viktigt även för Mellika Melani, som återkommer till att saker måste vara på riktigt.

När är något på riktigt?
- Det är något som jag inte har svar på själv. Det är det jag hela tiden jobbar med. Åh, det är så jobbigt att vara konstnär! utbrister Mellika Melani och djupandas melodramatiskt.

- Jag måste ställa riktiga frågor i varje produktion, tillägger hon sedan mer allvarsamt. Det är mycket enklare att göra något som man redan kan. Men i konstverksamhet måste du ligga på en farlig gräns och det är det som är det jobbiga.

Hur mår du när du arbetar?
- Jag har märkt att ganska ofta när jag regisserar får jag en annan andning. Lite som när man är kär, det är pirr i magen och en vibration i kroppen.

Hennes kärlek till scenen väcktes när Mellika Melani var "en liten förortstjej". Hon är uppväxt i Skärholmen söder om Stockholm, med bror och syster och föräldrar som jobbade inom sjukvården. Hennes pappa, som nyligen gick bort, är född i Marocko, mamman är svensk. I skola var drama obligatoriskt och när en produktion sökte land och rike runt efter ett barn till en huvudroll provspelade Mellika Melani på Dramatens stora scen.
- Jag fick rollen och då hände jättemycket för mig. Plötsligt var det massa med vuxna som frågade "vad tycker du?" och sedan lyssnade på vad jag svarade.

Att hon blev kvar i scenkonstvärlden tackar Mellika Melani regissören Olof Thunberg för. Som hennes "teaterpappa" gav han henne en livsavgörande gåva - ett starkt konstnärssjälvförtroende. När Mellika ställde frågor om 1600-talsspråket i pjäsen, "Siri Brahe" av Gustav III, tog Thunberg med den vetgiriga 12-åringen till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare i Svenska Akademien.
- Vi jobbade på riktigt Olof och jag. Jag gick som lärling hos honom och fick en egen paviljong på hans ställe där ingen fick störa mig när jag jobbade. I efterhand har jag förstått hur fantastiskt det var.

På sin mentors inrådan sökte Mellika Melani sig så småningom till Scenskolan.
- Som skådespelare hade jag en upplevelse av att stå i elden hela tiden. Det var så himla skönt att få gå bakom elden och titta i sina böcker. Det passar mig mycket bättre, konstaterar hon.

Mellika Melani blev inte regissör för att bestämma mer. Tvärtom - drömmen är att avveckla sig själv.
- Det har jag inte lyckats med än! Men jag kräver av mina stackars skådespelare att de ska vara konstnärer. Jag sätter en plattform och så ska de skapa i den. Det kostar på och har man inte lust med det ska man inte vara med, säger Mellika Melani och låter skymta sin bestämda sida.

Att hon erbjöds chefskapet på Folkoperan, efter blott två operatolkningar, har tillskrivits hennes okonventionella arbetsmetod och nyskapande driv. Själv lockas hon av att slippa talteaterns inbyggda berättarkrav.
- I opera kan man stanna upp på ett helt annat sätt. Och det är då publiken kan dyka ner i sig själv, säger Mellika Melani och ser lite full i fan ut när hon fortsätter:

- Det krävs värsta modet för att vara operapublik. Lycka till säger jag! Opera är hur punkigt som helst, man ska väl helst vara påtänd och full för att våga sitta i salongen, fastslår hon och skrattar så att både "Jävla"och "Jelinek" dansar över axeln.