Kerstin Avemo har haft ett hektiskt år. Hon har sjungit rollen som Eurydike i "Orfeus och Eurydike" på Göteborgsoperan, sjungit Atalanta i Händels "Xerxes" på Arkipelag och uppträtt med regissören Michael Hanekes version av Mozarts "Cosi fan Tutte" i Wien. Nu har hon en välbehövlig julledighet tillsammans med familjen på lantstället i Norrtälje, men snart är det åter dags att sätta på sig galaklänningen och ta plats på scenen. På trettondagsafton är hon solist på Uppsala kammarorkesters årliga trettondagskonsert på Konserthuset. Och Uppsalas gator är välbekanta för den världsberömda sopranen.
– Min pappa växte upp här och vi brukade hälsa på mina farföräldrar så jag har varit mycket i Uppsala. Men det är faktiskt första gången jag sjunger med Uppsalas kammarorkester och det ska bli jätteroligt. Jag har hört mycket gott om dirigenten Paul Mägi.
Hon hyser en stor kärlek till operan som konstform och har länge haft Verdi som sin favorit. Men i och med höstens roll som Atalanta har hon nu fått upp ögonen för barockoperan.
– Jag blev enormt tänd på den. Den är så annorlunda gentemot den sentimentala 1800-talsoperan. Mer realistisk och mänsklig.
Däremot vill hon inte återuppleva sin prisade genombrottsgestaltning av Lulu, som sattes upp på Göteborgsoperan 2002.
– Nej, fy tusan. Det är väldigt jobbigt med en roll som innebär ett så stort motstånd både för den som uppträder och för den som lyssnar. Det har sina fördelar att göra extremt svåra roller när man är ung och omedveten och tror att det är så det är att vara operasångerska. Men det är inget jag känner för att göra igen.
Det pratas ofta om opera som en smal företeelse för en liten publik, men Kerstin Avemo tycker att intresset i Sverige är relativt stort. Till exempel sågs höstens föreställning "Xerxes" av runt 20 000 personer. För den som inte är en så van lyssnare är Trettondagskonserten dock ett bra tillfälle att sätta sig in i operans värld. Då framförs nämligen pärlor ur världens mest kända operor, däribland Verdis "La Traviata" som Kerstin Avemo tycker är den bästa operan för nybörjare.
– Den är så bra för den är både festlig och mörk. I första akten får man det tjusiga Paris-livet, och i andra akten börjar allt gå åt skogen och blir väldigt sentimentalt. Musiken är väldigt lätt att följa med i och att drabbas av. Den kommer vi att uppföra stora delar av på konserten.