Man öppnar dörren och stiger in. Eller kanske snarare ut? Ut i en annan värld, in i en annan människa. Man läser en bok och har del i ett under.
För hur kommer det sig att en hop svarta (vanligen) krumelurer på ett vitt (vanligen) papper öppnar sådana djup och skeenden i vårt inre, att man kunde få svindel för mindre?
Människans förmåga att inom sig se bilder, höra ljud och känna smaker trots att företeelserna i fråga inte finns där i fysisk bemärkelse, är inte bara intressant för hjärnforskare, utan ett litteraturens villkor. Såväl den berättade som skrivna.
Förmodligen har alla språkligt fungerande människor den förmågan, men därmed inte sagt att det alltid är just de skrivna orden som frigör den.
En teori: för en del av de människor, som inte tycker om att läsa böcker, öppnar sig inte den där dörren. Berättelsen förblir ord på ett papper. Man kan för all del läsa orden och ta till sig eventuell information, men berättelsens rum med upplevelser av händelser och känslor träder inte fram ur texten. Kanske fungerar teaterns och filmens gestaltande bättre för icke-läsarna.
Är det verkligen viktigt att läsa skönlitteratur? Läsande och skrivande är nya beteenden i människans historia. Kan man inte vara en bra människa utan att läsa böcker?
Såväl Olof Lagercrantz, i sin Om konsten att läsa och skriva, som Horace Engdahl, som jag intervjuade för UNT 2005, konstaterar att man självklart kan vara hur begåvad och bra som helst utan att läsa skönlitteratur.
Hur man påverkas av att läsa beror på vad, varför och hur man läser. Ägnar man sig enbart åt det allra lättaste, berättelser som aldrig problematiserar, bjuder motstånd, upprör, reflekterar, leder tankarna vidare, lär man inte utvecklas annat än i läsvana och läshastighet. Läser man böcker rakt igenom i hög hastighet, är det risk att det lästa lika snabbt faller ur minnet.
Olof Lagercrantz tipsar om glädjen i att återkomma till böcker. Jag instämmer helt.
Första läsningen handlar om att få veta ”hur det går” med det som berättas. Läser man boken en andra gång, kan man dröja i knutpunkter och höjdpunkter, hitta spännande formuleringar, känna textens rytm och höra berättelsens ton. Lagercrantz berättar om en sommar där han läste Tove Janssons Trollkarlens hatt högt tre gånger för en ungdomlig publik. Första gången spänning, andra gången förväntan på spänning, tredje gången jubel över spänningen. Det fungerar förstås på samma sätt med teater och film. Se om och upptäck detaljerna!
Själv föredrar jag att hålla en bok i mina händer, att känna den torra doften av papper med tryck, att bläddra fram berättelsen sida för sida.
Ena gången en ny berättelse, en resa utan karta. Nästa gång en färd i ett välbekant landskap, i en efterlängtad väns skepnad.
Trollkarlens hatt är också en av mina favoriter. Ständigt omläst. Liksom Strindbergs Hemsöborna, Ulla Isakssons Paradistorg och ... Lagercrantz ”läsebok”.
Att vistas i gamla vänners sällskap. I världar som återuppstår så fort man öppnar bokens pärmar och ger sig hän.