Öra för Östersjöns röster

KRÖNIKA. Det händer något stort på den lilla ön i Mälaren. Skolan har betytt mycket för det litterära samarbetet över de nordiska gränserna, skriver Magnus Dahlerus om Biskops-Arnö.

Magnus Dahlerus

Magnus Dahlerus

Foto:

Kultur och Nöje2009-05-26 10:23
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nordens folkhögskola Biskops-Arnö ligger i Mälaren. Men poetiskt är skolan inte begränsad till sin plats. Helgens poesihändelse, som gick under namnet Östersjöar, bekräftar att vattnet i slussarna i Stockholm rinner åt båda hållen. Eller kanske är det så att Biskops-Arnö ibland lotsats ut genom mälarens lås och sedan genom skärgården av "Morfar" i Tranströmers dikt Östersjöar. Säkert är att vattnets inverkan på poesin är stor. Detta gestaltade improvisationsmusikerna Tuomo Haapala och Marie Selander med en komposition spelad på olika vatteninstrument och olika röstljud.

Det händer något stort på den lilla ön i Mälaren. Skolan har betytt mycket för det litterära samarbetet över de nordiska gränserna och litteraturen i allmänhet i Sverige. Här finns den äldsta traditionen, i vårt land, att anordna skrivarkurser. Många författarskap har här fått nödvändig fart för vidare skriftställande.
Från Norden till Östersjöländer är steget inte långt. Ändå är det viktigt att det tas. Med ett undantag var poeter från alla länder runt sjön med och läste i helgens lyrikprogram: Danmark, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Polen och Tyskland och dessutom utvidgat till Färöarna och Island. När språkskillnaderna blev för stora kom översättningar till svenska eller engelska fram. Här fanns olika typer av poesi, från berättande, till mer abstrakta ordkombinationer och över till instrumentala toner.

22 poeter läste en kvart var. Eric Fylkesson öppnade starkt med bland anat en humoristisk dikt om märkliga samband, Pär Hansson läste ur sin kommande bok Motorsågsminnen. En av den tyska poesins starkaste namn Anja Utler läste tillsammans med sin översättare. Utlers poesi beskrivs ofta som buren av ljud. Steget från den över till improvisationsmusikernas toner känns inte långt.
Att det för andra året i rad nu görs en sådan här uppläsning lovar gott för framtiden. Förhoppningsvis blir detta ett återkommande inslag. Poesi utomhus i enkel miljö - naturscen med en röd ladugårdsvägg som fond - ger en stämning som understryker lyrikens koppling till livet och det ursprungliga.

Hur det ska gå med östersjöseminarierna - den sammankomst som uppläsningen utgår från - är dock oklart. Motorn för det hela, Ingmar Lemhagen, lämnar snart sin fasta post på skolan. Det står dock klart att det är viktigt att verksamheten fortsätter. Den är en god kontaktyta som behövs för ett välmående litterärt utbyte mellan våra grannländer.

Den Finlandssvenska poeten Bodil Lindfors nämnde, under sin läsning, en promenad på ön som inspiration för en dikt. Den som rör sig runt i omgivningarna förstår att det lätt kan bli så. Här betar fåren, rådjuret hoppar över fältet och räven avvaktar under en tranströmersk jätteek. Det slår mig att det har promenerat så många diktare här att själva naturen tycks ha blivit påverkad. Jag hör fågelsång som jag inte tidigare har hört och påminner mig gårdskatten som strök lyssnade omkring bland poeterna på scenen. Ett är säkert: här lever litteraturen ett rikt liv fyllt av nya möten.