Ord för människor i prestationskravens tid

KRÖNIKA. Psykiatrikern och författaren Johan Cullberg talar med respekt om den kreativa människan som är öppen för den zon där de olika psykiska lagren går in i varandra, skriver Gabrielle Björnstrand.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2008-06-11 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En vän tar mig med på en föreläsning på Konstakademin i Stockholm. Psykiatrikern och författaren Johan Cullberg har satt rubriken: "Om nedstämdhet som kreativtetens kompost". När vi kommer in är föreläsningssalen full, och snart är också trapphallen fylld med folk. Det är något rörande med situationen; som om folkbildarsverige återuppstått. Tiden när folk kom i horder till föredrag. Vi som hamnat i trappen får lite stolar och lyssnar på Cullberg i högtalare.

Jag har, trots rekommendationer, inte läst Cullbergs böcker; varken den om kriser, eller Mitt psykatriska liv. Men det finns ett värde i att höra en författares röst. Johan Cullberg talar med en djupt förankrad stämma, han språk är enkelt, trots att han talar om komplicerade saker.
Han talar om skapande och kriser. Under femtio års yrkesliv har han följt många skapande personer. Och han ser ett mönster. En kreativ ung människa, som nyss trätt in i sin uppgift, har sin se-dig-om-i-vrede-period; bryter med det gamla och är full av idéer. Men efter den första vågen kommer andra perioder; ofta förknippade med kriser. Det finns ett "inre melankoliskt rum" som just  konstnären har stark beröring med; han eller hon måste lyssna inåt.

Ett psykologiskt axiom är att vi genomgår olika stadier av separation. I minnet finns de första separationerna inpräntade, då snuttefilten blev en ersättning, ett övergångsobjekt, för den förlorade symbiosen. Konsten lever nära den zonen. Den känner av frånvaron, och försöker reparera förlusten. Cullberg säger inte därmed att konsten är en kompensation; han talar med respekt om den kreativa människan som är öppen för den zon där de olika psykiska lagren går in i varandra.
I skapandets ögonblick uppstår så "en sorgsen eufori". Men de euforiska genombrotten är beroende av att man känner sin inre melankoli, "komposten".

Om en konstnär haft en stor första framgång, kan en första kris handla att prestationskraven ökar. Ibland resulterar det i år av tystnad, som man då inte förstår. Först efteråt kan man förstå det; att kraven aldrig kan förlösa ett konstverk; att klangfärgen i en roman eller en målning, inte kan uppnås genom prestationsprincipen.
Folk i trapphallen lyssnar koncentrerat. Vi behöver höra det här. Harald Ofstad skrev om "Vår rädsla för svaghet", som handlade om fascisten i oss alla: dyrkandet av styrkan. Cullberg säger att kriser innebär ett lyssnande inåt, mot det svaga inom en själv. Det är ord för människor, inte enbart för konstnärer. Inte minst i en tid när man tror att vi ska sälja oss själva som produkter. Och när många bryter samman under kraven att ständigt prestera.