Ordet "gräns" blev en dansföreställning

Det blir fullt kring det låga soffbordet när hela ensemblen slår sig ned i rummet bakom scenen på Gottsundateatern. Alla vill ha ett ord med i laget.
Halva gänget hade jobbat tillsammans på Stockholms stadsteater. Det var en rolig period och efteråt ville de fortsätta samarbetet. De bestämde sig för att göra en dansföreställning för ungdomar med dansare, musiker och skådespelare. De utgick från ordet gränser.

När man ska skapa en dansföreställning kan man utgå från ett ord. Man stöter och blöter ordet och så växer en hel historia fram.
- I början kändes det lite flummigt, erkänner gitarristen Joel Sahlin.
Lotta Gahrton, konstnärlig ledare för Gottsunda Dans & Teater, är själv dansare och koreograf och förstår hur dansare jobbar.
- På teatern har man ett manus. Manuset är färdigt när man börjar repetera. En teaterregissör har en vision om hur föreställningen ska se ut redan från starten. En koreograf, däremot, prövar en massa delar som i början känns helt osammanhängande innan hon bestämmer sig för vad som ska vara med i den färdiga föreställningen.

Lotta Gahrton förklarar att en koreograf ofta fungerar som både författare och regissör.
- En koreograf vill låta scener gro ett tag och det vill ju textförfattare också. Men medan författaren får göra det på kammaren i lugn och ro arbetat koreografen göra det med alla de medverkande runt omkring sig.
Eftersom pjäsen skulle rikta sig till ungdomar tog ensemblen kontakt med en niondeklass i Upplands Väsby. Vilka gränser kan ungdomar av i dag stöta på i vardagen? Vilka gränser har ungdomarna själva? När tycker ungdomarna att man överskrider en gräns och när stannar man kvar? Det blev diskussioner om utanförskap, mobbning och förtryck. Fragment och korta stycken i dessa diskussioner blev texten till föreställningen.

Parallellt med ensemblen repade ett danskompani in ungefär samma föreställning och ställde ungefär samma frågor till ungdomar - men i Tanzania 700 mil bort. Tanzaniakontakten hade koreografen Camilla Ekelöf sedan tidigare. Den svenska ensemblen åkte ned och träffade gruppen och ungdomarna de hade intervjuat. Det roliga var att ungdomarnas från Tanzania och Sverige hade samma funderingar om gränser.
Den 11 februari hade föreställningen urpremiär i Upplands Väsby. Vuxna var välkomna men de riktar sig till ungdomar. Vad är det för skillnad att spela för en ungdoms- och en vuxenpublik?
- Det finns en tydlig skillnad i publikens uppfostran, säger Mattias Redbo, skådespelare. Ungdomarna svarar tillbaka på det som händer på scen. Det kan ju sitta och vara störiga, men de är med. De tvekar inte att säga till om de tycker att något är fel. Om man kan plocka upp det och använda det är det roligt. En kille i Upplands Väsby hade upptäckt att jag sa emot mig själv på ett ställe, så han ställde mig mot väggen. Det är ju roligt, det betyder att någon har absorberat vad man har sagt.
Nu hoppas de kunna bjuda upp danskompaniet från Tanzania.
- En dröm vore ju att göra en jätteföreställning och spela deras och vår version på en kväll, säger pianisten Gustaf Karlöf.

Ordet "gräns" blev en dansföreställning

De hämtade inspiration från Tanzania och Upplands Väsby. Bad ungdomar associera fritt kring ordet gräns. På måndag har dansföreställningen Gränser premiär på Gottsunda Dans & Teater.