Osannolikt svängigt med duon Amadou & Mariam

Amadou Bagayoko och Mariam Doumbia är ett par från Mali som gör västafrikansk musik med popkänsla. Enligt lager-på-lager-principen började deras spelning i Uppsala i lugn och förrädisk ro. Slagverkaren Boubacar Dembele såg anonym ut bakom sin samling trummor i ett hörn. Kvällens huvudrollsinnehavare leddes upp på scen (de är båda blinda) och tog sina mikrofoner. Melankolin i Amadous sång sänkte sig över lokalen.Men sedan dröjde det inte länge innan spelningen trappades upp. En detalj lades till en annan, slagverkaren började gå loss, Amadous trygga röst kontrasterades av Mariams gälla stämma, tunn växelsång övergick i skönt kaotisk samsång. Amadous gitarr växlade mellan torra melodislingor och ren funk. Lugnet hade så via en jämn energiökning gått över i sväng, som föll på plats som allra bäst i bastunga Beaux dimanches, där en gnutta sorg ändå kunde anas bakom den spralliga dansfasaden.PublikallsångTamare blev det när Mariam lämnade scenen. Hennes röst bryter av mot det varma och jordnära på ett sätt som gör att det är slöseri att låta henne få så lite plats. (Att slagverkaren Dembele ibland tog över showen var däremot bara roligt, man kunde verkligen tappa hakan åt hans vildsinta framfart över trumskinnen.) Diskogrunden i paradlåten La réalité lät lite daterad och en och annan enklare kärlekssång blev det mer rar än intressant, med Mariams rytmiska smekningar över sin kärestas hjässa som pricken över i:et.När det lossnade, däremot, svängde det så att det räckte och blev över. Och publikallsång på annat språk än de hårt dominerande svenska och engelska i detta fall franska ­är alltid välkommet. Då fungerade duon från Mali som en värmefilt för hjärtat.