Ăversiktskartor med mystiska X
Bildningskanon. Fiktion blir verklighet, och mÀnniskorna i vÄra drömmar kan numera vara pÄtagligare Àn grannen i huset bredvid. Detta vÀcker etiska frÄgor. Den konstnÀrliga realismen Àr ett av vÄr kulturkrets finurligaste pÄverkansmedel, skriver Lars Burman.
Lars Burman. Professor i litteraturvetenskap.
Foto: Hans E Ericson
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Scenen Àr en populÀrkulturell klassiker, sublimt spÀnnande men ocksÄ en tragisk vittnesbörd om det viktorianska Englands förvÀntningar pÄ gossars blodiga vuxenblivande.
PÄ liknande sÀtt Àr romanens helt kvinnobefriade vÀrld en nedslÄende pÄminnelse om epokens könsförtryck, precis som teckningen av de bestialiska sjörövarna Äterspeglar skrÀcken för samhÀllets svÄrstyrda underklass.
ĂndĂ„ lĂ€ser jag glatt om romanen dĂ„ och dĂ„.
Boken hör till kanon, vilket Àr helt rimligt redan av det skÀlet att sÄ mycket i dagens berÀttande bygger pÄ 1800-talets Àventyrsromaner. Den tvetydige kapten Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean Àr inte tÀnkbar utan anfÀder som Long John Silver, och Pippi LÄngstrumps frihetsdrömmar har vÀxt pÄ piratlitteraturens öde öar. NÀstan alla tevefostrade svenskar minns hur hon till Tommys och Annikas förskrÀckelse dansar kring elden och sjunger: "Femton gastar pÄ död mans kista / hej Ä hÄ och en flaska med rom / Femton mackor uti min kista / mÄste jag ha för min mage Àr tom." Modern, smÄironisk svensk barnbokskultur möter viktoriansk Àventyrsromantik.
Men Astrid Lindgrens genomskÄdande parodi Àr otÀnkbar utan styrkan i skildringen av sjörövaren Billy Bones i Skattkammaröns formidabla första kapitel. NÀr den försupne piraten tar in pÄ gÀstgiveriet "Admiral Benbow" startar ett maskineri av skrÀck, förvÀntan och förÀndring. Och frÄgorna Àr mer brÀnnade Àn limpmackor till lunch: "Fifteen men on The Dead Man's Chest / Yo-ho-ho, and a bottle of rum! / Drink and the devil had done for the rest /Yo-ho-ho, and a bottle of rum!"
Det brÄkas mycket om kanon, ofta utifrÄn en idealistisk hÄllning som - tycker jag - missar en grundlÀggande poÀng. Man kappas om att hitta verk som borde fÄ vara med pÄ grund av sina kvaliteter pÄ det ena eller andra omrÄdet. Men alltför ofta kvarstÄr idén om att kanon skall vara fostrande och nyttig. TÀnk om det Àr tvÀrtom. TÀnk om överlevnadsförmÄgan bygger pÄ de intressanta verkens ovilja att vara lydiga. Bra litteraturpedagogik bygger i sin tur pÄ detta. Kanon handlar inte om harmlös ponnyridning. (Ett varv för 50 kronor. HjÀlm obligatorisk.) Möjligen handlar det om barbackaturer i stenig terrÀng. Men lita aldrig pÄ hÀsten.
En annan vanlig instÀllning Àr helt enkelt: "Bort med kanon!" Det enkla svaret Àr att det i en alltmer fragmentariserad och individualiserad vÀrld finns behov av gemensamma utgÄngspunkter och diskussionsÀmnen. Det Àr bÀttre att hamna i grÀl om Raskolnikov Àn att aldrig ana att Brott och straff kan beröra. Vi behöver inte bara GPS:n som snabbt tar oss frÄn A till B utan ocksÄ översiktskartor med mystiska X och texten "Bulk of treasure here."
à ter till min sommarlÀsning. Vad lÀr jag mig av Skattkammarön - eller snarare - bildar den mig? För det första aktualiseras eviga teman, som till exempel det att lÀmna barndomshemmet.
Stevenson lÀr mig dessutom ett och annat om den skarpa verklighetsskildringen suggestiva kraft. Fiktion blir verklighet, och mÀnniskorna i vÄra drömmar kan numera vara pÄtagligare Àn grannen i huset bredvid. Detta vÀcker etiska frÄgor. Den konstnÀrliga realismen Àr ett av vÄr kulturkrets finurligaste pÄverkansmedel.
För det tredje. Stilen i romanen Àr briljant. Stevenson har sjÀlv skrivit om det stilistiska hantverkets betydelse. Den lÀraktiga kan lyssna efter andningen i texten och samtidigt fundera över att en stil avpassad för 1880-talslÀsare fortfarande bÀr.
Till sist mÀnniskoskildringen. Stevenson har avslöjat sin förtjusning i den enbente Long John Silver. Nog Àr det bildande att reflektera över hur sympatisk denne Àrkebandit Àr, och hur glad man blir att han undgÄr de andra piraternas öde.
Hela romanen andas Àventyrslysten verklighetsflykt. Men intressant nog punkteras drömmen i romanens allra sista stycke. Jim Hawkins anförtror oss att han aldrig nÄgonsin vill ÄtervÀnda till den fördömda ön. Hans vÀrsta mardröm Àr att vara tillbaka, höra brÀnningarna dÄna mot strÀnderna samtidigt som Long Johns tvÄhundraÄriga papegoja gÀllt skriker i hans öra: "Piastrar! Piastrar!"