Efter att kulturredaktionen har diskuterat tv-program som Solsidan och Östermalmsfruar och ny litteratur där överklassens fasader antingen blänker fläckfria eller krackelerar, åker jag och fotograf Rolf Hamilton på spaning efter Uppsalas Solsidan. Vi satsar på Sunnersta.
Himlen är blå, snön på Mälarisen reflekterar solljuset skarpt och bländande. Både på strandtomer och inne i samhället finner vi stora och ofta vackra hus, en del bakom murar och höga staket med skyltar om ”privat” och ”inbrottslarm” och ”här vaktar jag” (arg hund som finns eller inte finns), en och annan lyxbil, inhägnade badbryggor med låsta grindar – visst finns det också här en värld som inte vi alla har tillträde till. En värld vi bygger myter kring, och relaterar till på olika sätt.
Solsidor i bemärkelsen stora hus i härliga lägen, finns det också på flera håll i Uppsala med omnejd. Vårdsätra, Vreta, Kåbo, Gamla Uppsala ...
Men är detta för den skull den upsaliensiska Solsidan? Vi beundrar hus och lägen men konstaterar att vi inte känner dem som bor där. Alltså har vi ingen aning.
Tv:s Solsidan handlar förstås egentligen inte om husen, bilarna och båtarna, utan om huvudpersonernas ansträngningar för att vara något annat än de är. ”Finare”. Det pågår en kulturdebatt om Solsidan och det faktum att den övre medelklassen har bitit sig fast inte minst i underhållningsmedierna. På till exempel Aftonbladet debatt har vänsterpartisten Uje Brandelius och konservativa Elise Claeson fajtats och fått många läsare att hänga på med kommentarer. Håller hela Sverige på att bli moderat (Brandelius) eller handlar det om medelklassen som tar revansch (Claeson)?
Att Solsidan är en ironi över ett Moderatstockholm i yngre medelåldern är i alla fall uppenbart. Mer eller mindre förmögna människor i villasamhället Solsidan (läs Saltsjöbaden) käbblar och tävlar om vem som har störst grill, dyrast barnvagn och vad det nu kan vara som är statussymbolen för dagen. Komiska situationer och dialoger skickligt skrivna och regisserade av Felix Herngren – det är roligt, småvasst, men aldrig riktigt farligt. Nästan så att det är svårt att veta om den nyrika medelklassen, som vill vara överklass, hånas eller stryks medhårs.
Är man bracka, uppkomling, snobb – som de båda paren i Solsidan – för att man bor stort och har gott om pengar?
Nej, så enkelt är det förstås inte.
Solsidans Anna och Alex och, framför allt, Fredde och Mickan representerar en hysterisk wanna-be-anda, klättrare på samhällsstegen med handsvettigt krampaktiga grepp om stegpinnarna. De är livrädda för att trilla ner. De vill så gärna vara bra-bättre-bäst, mer-mera-mest. Men stegen är ranglig.
”Vill du att jag ska hamna i ett höghus i Fisksätra och inte hitta hem”, skriker Mickan till Fredde i ett gräl. Ett öde värre än döden vore det ...
Men ve och fasa, nu träder Kristian Rapp in på scenen och han är rikare än Fredde, som slänger sig i soffan och skriker i statusvånda.
Vad göra? Skicka Ove Sundberg, grannen from hell, på Kristian. Henrik Dorsins tönt Ove Sundberg håller i detta nu på att göra stor succé i genren pinsam snubbe, man kan knappt titta utan att vrida sig i genansplågor.
Vad Solsidan handlar om är materialism, ängslan och avund.
Hur kommer det sig att vi tycker att det är så roligt att titta på hur de i verkligheten rika har det (Östermalmsfruar, för att inte tala om kungafamiljen) och att driva lite smått med dem (Solsidan)?
Medelklassen är på väg upp. Man driver gärna med människor, som tror att de är nåt, hellre än stampar på dem, som redan ligger ner.
Snart är alla medelklass, utom en liten, oerhört rik överklass (Kamprad) och den överklass som bygger på arv och tradition och lika gärna kan vara utfattig som rik; och utom de som står utanför. De sjuka, arbetslösa, sorgligt ensamma, papperslösa, fattiga. Vi tv-tittar på det borgerliga livet. Och helst det som äger rum några pinnhål högre upp på stegen än vårt eget liv. En tillvaro där alla har pengar, dyrbara bostäder och ägodelar, är smala och välmejkade, alternativt rakar pungen. En tillvaro där livet tycks strömlinjeformat och problemfritt.
Men så krackelerar ytan i Solsidan; paren grälar, ångesten nästan svettas ut ur tv:n och Ove Sundberg kommer med sitt inställsamma leende och driver alla till vanvett. Och livet är som det är om än i förgyllda krus. Pilutta er på Solsidan.
Vissa avsnitt känns som Lars Norén i förening med Lasse Åberg med en släng av Grotesco. Det sistnämnda är inte konstigt, eftersom Henrik Dorsin, som Ove Sundberg, får allt mer plats i serien. Grotesco är för övrigt en mer hårdför form av humor som siktar åt alla tänkbara håll och träffar mitt i solar plexus.
Solsidan ironiserar alltså över de nyrikas statusbekymmer. En bristande autenticitet, som inte alls har att göra med att man eventuellt är ”nyrik”, utan med att man är rädd och klänger sig fast på en stegpinne i stället för att ha mark under fötterna och stå för vem man är.
Men också över en vardaglighet som alla kan känna igen sig i, i Uppsala liksom på andra håll. Där älskas och grälas det, barn föds, barn kämpar för att bli sedda, någon är otrogen, någon tokshoppar, någon vill så gärna vara med, men platsar aldrig riktigt.
Så kanske stampar vi trots allt på dem som redan ligger eller åtminstone riskerar att falla ner, när vi ömsom skrattar ömsom sätter händerna för ansiktet i genans, när vi ser på Solsidan. Kanske är det helt enkelt lyteskomik.