Paola Langdal om årets filmer

Filmåret 2006 har varit fantastiskt på många sätt. Det har visats många bra filmer med storproduktioner som Walk the line och Ang Lees Brokeback Mountain i spetsen samt sköna indierullar som Little Miss Sunshine som gjorde braksuccé på de stora biograferna och Michel Gondrys The science of sleep samt den emotionella Babel och Almodóvars Att återvända, bara för att bara nämna några.
Men sen var det svensk film I mitt arbete med Stockholm Filmfestival har jag träffat utländska kolleger som undrar hur det egentligen går för oss här uppe, har vi några filmer på gång? Kommer man från Bergmanlandet finns lite att leva upp till och jag brukar mumla något om att vi har ju Moodysson i alla fall. "Ah, Fucking Åmål, men vad har hänt sedan dess?"
Faktum är att svensk film de senaste åren snällt sagt varit blygsamt representerade på den internationella filmscenen. Det senaste årets filmer som Att göra en pudel, Sök eller Exit har knappast gått längre än någon vecka på de inhemska biograferna. Publiksiffror de senaste åren är också de sämsta sedan man började föra statistik över antalet biobesökare i början av sextiotalet. Det säger en hel del om utbudet.
Från filmbolagens sida skyller man svikande publiksiffror på nedladdningen. Astorias vd Mattias Nohrborg lägger till det enorma nöjesutbudet på klagolistan och på svenska filminstitutet, SFI, pratar man fortfarande om dåliga manus. Ingen verkar vilja ta tag i faktumet att vi har svårt att vaska fram nya förmågor eller göra filmer som inte bara har Beck i titeln eller är signerade Colin Nutley.

I höstas tillträdde Cissi Elwin som ny vd för SFI och nu skulle man satsa på nytänkande. När jag intervjuade henne i samband med utmärkelsen pratade hon om att snegla på dansk film i utvecklandet av den svenska filmmodellen. I Danmark gör man massor av film med små medel, man vågar experimentera och satsa på nya förmågor, vilket lät lovande. Men när hon skulle presentera det nya arbetet några månader senare talade hon i stället om att göra färre men dyrare produktioner. Alltså tillbaka till tänket: Är produktionen bara dyr så blir den bra och då kommer publiken. Men är det verkligen sant? Kolla bara på Jesper Ganslandt som gjorde den kritikerhyllade Farväl Falkenberg med ett gäng polare och handkameror. Det går bevisligen att göra tilltalande film med små medel. För publiken kommer när utbudet är tillräckligt spännande och ju fler som får prova på, desto större möjligheter att hitta något man gillar.

Tristram Shandy
Regi: Michael Winterbottom

The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach

Little Miss Sunshine
Regi: Jonathan Dayton och Valerie Faris

Walk The Line
Regi: James Mangold

The Science of Sleep
Regi: Michel Gondry