Parad i rosenrött järn

Trettiofem tigande gestalter i mättat rostrött järn placerade på var sin aluminiumpinne jämte varandra, utanför ett byggbolagskontor. Johan Fremlings PaRad (2002) upptar ett långt större utrymme än de ganska små figurerna vid en första anblick låter gälla, och inte bara för att de balanserar på höga fundament.

Skulpturgruppen är som gjord för promenerande förbipasserande, och för varje gång du går förbi tar verket allt större plats i anspråk. De stiliserade järnfigurerna är långt ifrån yvigt gestikulerande. Snarare tvärtom. Flera av dem håller armarna i kors framför sig, eller står med händerna undergivet knäppta vid midjan. De kunde vara en bild av den lilla utelämnade människan. Om det inte vore för att de som grupp ändå utstrålar en vilja hård som materialet de är tillverkade i. Och de kunde vara en bild av gruppen som väg till styrka och maktdemonstration. Om det inte vore för att de liksom värjer sig från underordning om man bara synar dem lite närmare. Kanske är de bara en bild av det skiftande, starka och svaga, goda och onda, djuret människa utan någon närmare bestämning.

Rent formellt är PaRad också ett väldigt lyckat projekt. Skulpturerna samspelar fint med fönstren bakom sig och gör en stor insats för en annars ganska oansenlig yta utan att vara påträngande. På många sätt en mönsterbeställning när det handlar om verk som ska verka i det offentliga. Upprepning och variation samspelar vidare på ett bra sätt, och det finns inget som hindrar fastighetsägare och andra presumtiva beställare, att skaffa sig en egen version av verket. Det vore spännande att se en PaRad som bestod av ett hundratal gestalter.

Tidigare artiklar: 12/7, 16/7, 21/7 och 2/8.