– Tänk att händerna är grenar.
Dansinstruktör Jennifer Johannesson startar uppvärmningen. På stolarna runtom henne sitter deltagarna och följer hennes uppmaningar.
– Rör fingrarna som regn.
Alla följer med utifrån sin förmåga. De som har Parkinsons sjukdom har ofta stela rörelser och kroppen gör inte alltid som hjärnan vill. De kan ha svårt att starta en rörelse, ha skakningar och sämre balans.
– Har jag suttit i bilen kan det bli så att jag knappt kan röra mig efteråt, så stel blir jag. Dans är en av de bättre behandlingarna mot Parkinsons, säger Terje Helland, ordförande i Uppsalas parkinsonsförening och initiativtagare till dansen.
Han förklarar att hans "kugghjulsrörelser" har blivit mindre hackiga med dansen.
– Jag gillar inte att Parkinsons förknippas med dragspelsmusik och Calle Jularbo, det finns ju så mycket annan bra musik, säger Terje Helland.
Hans erfarenhet är att många med sjukdomen inte vill visa det eller tala om den, och då kan de bli passiva, isolerade vilket resulterar i att de rör sig för lite trots att det kan försämra sjukdomen.
– Dags att värma upp låren. Klappa på, nästan som om de vore en deg, säger Jennifer.
– Kanske en surdegslimpa! får hon till svar.
Nu börjar deltagarna komma igång och stämningen stiger. Det är mycket skratt i lokalen och rörelserna blir allt större.
– Nu ska vi skicka runt en osynlig present, säger Jennifer.
Ömsint formar de händerna runt den osynliga presenten och skickar den mellan sig. De håller den som om den innehåller en fågelunge.
– Ska vi börja dansa nu, frågar Jennifer.
– Kör på med musiken! Det går åt helvete i alla fall, säger Harry Lundström.
Men där har han fel, Jennifer sätter på en charlestonlåt och Carina Odenyo börjar dansa helt spontant och får peppning från de övriga. Sen dansar gruppen tillsammans i sambatakt till Jennifers koreografi.
– Det här är jättebra. Rörelserna är anpassade för oss och man behöver man inte vara rädd att skämma ut sig. De som inte själva har sjukdomen förstår inte våra svårigheter. Dansen ger mig självförtroende, säger Inga-Lill Kjettselberg.
Flera av deltagarna har dansat mycket innan de fick sjukdomen.
– Det är stimulerande att få dansa igen. Och hjärnan får sitt. Det gäller ju att både tänka och hålla takten, säger Harry Eriksson.
– Man känner sig som Fred Astaire, säger Björn Forsell, som varit fotbollstränare i 25 år och levt ett aktivt liv. Han brukar ironiskt säga att han fick Parkinsons i 50-årspresent.
– Vissa dagar är jag stel som en pinne, andra som en fågelskrämma.
Jennifer Johannesson, som instruerat strokepatienter i England, fokuserar på balans, koordination och att alla ska kunna delta i rörelserna. Dans för Parkinsonpatienter är stort i många länder och finns även i Sverige.
– När kroppen och hjärnan samarbetar händer att den som dansar glömmer bort sina oförmågor och gör sånt som de i vanliga livet inte kan. Det är otroligt fint att få vara del i, säger hon.
Forskare i världen utvecklar metoder för att behandla Parkinsonpatienter med dans. I USA har Madeleine Hackney visat att dansande Parkinsonpatienter fått bättre balans i jämförelse med dem som gjort fysiska övningar. Hennes forskning visar även att patienter som dansat tango, foxtrot och vals fått små men viktiga förbättringar i sina symtom medan kontrollgruppen som under samma period inte fått dansa blivit sämre.
– Det här konceptet passar bra hos oss, säger Gassan Jaber, Uppsala danscenter som vanligtvis har klasser i salsa, tango, samba, streetdans, orientaliskt och disco.