Parodi utan humor

Collert och hans kolleger må ha frigjort sig från systemet - Gangster är ändå hårt fjättrad i ett klibbigt nät av klyschor.
Det här är nämligen en film som består av andra filmer, från Gudfadern till De omutbara. Bilder och teman från kända förlagor staplas på varandra i berättelsen om gangsterbossen Thomas (Persbrandt) och hans underhuggare Antonio (Gardiner). Här trängs familjetragedier, förlorad kärlek, ondskefulla indrivare och bittra poliser, ackompanjerat av allsköns gangstermusik och ständigt ösregn.

Klassiska gangsterfilmsgrepp används på ett sätt som ofta går helt på tvärs med att filmen faktiskt utspelar sig i Sverige. När låg någon senast med öppen kista i en svensk kyrka? Och vilka arbetargrabbar från Sollentuna använder begrepp som mea culpa? Jag skulle kalla Gangster för en parodi om det inte vore för att den faktiskt inte innehåller en enda gnutta humor.
Mikael Persbrandt kan naturligtvis inte låta bli att smitta detta filmhaveri med en gnutta intensitet, men i övrigt finns det inga rollfigurer som engagerar. De papperstunna personporträtten märks särskilt väl i de kvinnliga rollerna. Medan Johan Kling lyckades demaskera den typiska Östermalmstjejen i Darling har Steve Aalam snickrat ihop en egen Stureplans-femme fatale som känns lika äkta som en Gucciväska från Bangkok.

Med sina coola poser och puffror känns Gangster som en lekstuga för små pojkar. Inget ont i det, men en lekstuga utan en glimt i ögat känns mer som ett fängelseupplopp. Med andra ord - ingenting som man lägger 90 spänn och en fredagskväll på att få bevittna.

Parodi utan humor

Det har länge tisslats om den svenska filmen Gangster, men väldigt lite av förhandssnacket har handlar om själva filmen. I stället har fokus legat på producenten Daniel Collert och det faktum att filmen är gjord med riskkapital i stället för statliga stödpengar.