Patinerad pop med Mando Diao

Enligt egen utsago är de fortfarande med lätthet världens bästa band. Och uttalanden som att det vore värt att sluta i gruppen bara för att få möjligheten "att se sig själva live" (hur nu det går till?) är alltid uppiggande. Liksom att förklaringen till att Bring 'em in inte släppts i England är att britterna är rädda om titeln som Europas bästa musiknation. Men man får allt svårare att leva upp till de stora orden. För dem som irriterar sig på sådant finns det gott om straffsparkar ­ som att de är stora i Japan, till exempel.Hurricane bar är en hygglig och jämn skiva där debutens sköna rockkrevader i princip är utrensade. Att ambitionen är att återskapa, förädla och plantera om 60-talets bästa brittiska pop i Borlänges stolthets musikaliska mylla står klart efter bara några sekunders lyssning. Tyvärr tar det inte heller särskilt lång tid innan man kliar sig i pannan, lägger huvudet på sned och lyssnar till något som inte klär dem på samma självklara vis som topparna på debuten. Instrumenteringen är avskalad, orgeln får bara surra svagt i några spår och låtarnas tempo är ibland opassande sävligt. Och Gustaf Noréns sång är stundom Libertinesgurglande svajig. Björn Dixgård har alltid varit sångaren i bandet, medan Norén med fördel tagit hand om de röjigare spåren. Om vartannat börjar man tänka på att det säkert låter bättre live, med lite mer fart på materialet. Ett av de snabbare numren, Down in the past, rensar ut en del invändningar med hjälp av Dixgårds lite souliga röst och ett sällsynt orgelgästspel. Likaså Annie¹s angle, där man tätar till luckorna i soundet med lite mer driv och uppfordrande sång (av Norén). En hel del andra spår får olyckliga drag av lite småunkna Clashtendenser, pubrocksvingel och svaga verser. Till viss del beroende på det onödigt nedskruvade tempot, som ger en del melodilinjer en krystad klang. Men flera snygga refränger med småläckra körer lyckas lyfta flera spår ändå. Och materialet är överlag snyggt "patinerat", även om det inte är någon kvalitet i sig. Att Mando Diao vägrat leverera en uppföljare som bara bygger vidare på debuten är så klart lovvärt. Det hade varit för enkelt att bara köra på. Hurricane bar kan inte annat än ses som en modig skiva. Men även om en behaglig känsla av något bitterljuvt ­ kanske på grund av saknaden av hemstaden efter flytten till Stockholm ­ infinner sig här och där, är helhetsintrycket svalt. Och originellt är det knappast. Men live, som sagt, växer kanske det här ordentligt. Lämpligt nog har man också klämt in Uppsala (24/11) innan Japanturnén tar vid.