Jag har aldrig förstått snacket om att Staffan Westerberg har ärrat en hel generation. Tove Janssons bilderböcker Vem ska trösta knyttet? och Den farliga resan har det däremot tagit decennier att smälta. Bägge hör till det bästa som finns i bilderboksväg och uppvisar en sällsynt perfektion i mötet mellan ord och bild.
Men de är förklädda vuxenböcker som innehåller skriande ångest, djup ensamhet och ohjälplig ondska. Den iskalla Mårrans fruktlösa jakt på värme har aldrig varit läskigare än i Knyttet, och bilden på Susannas katt som får spel och försvinner i Den farliga resan skrämde slag på mig åtminstone till mellanstadiet.
Förmodligen läste jag böckerna för tidigt, och när jag själv fick barn var jag besluten om att invänta önskvärd mognad innan jag satte upp dem på läslistan. Jag höll ut tills min dotter fyllde ett. Böckerna är helt enkelt för bra för att låta bli. En av följderna är att mitt barn är övertygat om att Mårran strök över gården med en säck på ryggen på julafton. Det är kanske inte optimalt, men det är skönt att veta att litteraturen faktiskt besegrar förnuftet.