Regissören Rebecca Miller har gjort en torr och tråkig Ya-Ya-inspirerad filmatisering, av sin egen roman, om en desperat hemmafru som ser tillbaka på sitt vilda liv som ung. Men känslan av att Miller inte vet vad hon talar om är svår att frångå. Det är alldeles för opersonligt och fattigt för att man ska svepas med i historien om Pippa Lee.
Pippa Lee (Robin Wright Penn) är gift med den betydligt äldre förläggaren Herb Lee som spelas av Alan Arkin. Hon är tillrättalagd, håller sig alltid i bakgrunden och är den fulländade värdinnan vid alla parets middagsbjudningar i sann Stepford Wife-anda. Hon har gett sitt liv åt maken och deras numera vuxna barn. Efter att maken har fått ett antal hjärtattacker flyr de Manhattan för ett lugnare liv i Connecticut. Egentligen är detta inte alls vad Pippa vill, men som den trogna hustru hon är stöttar hon sin man. Genom en rad tillbakablickar får vi sedan se Pippa Lee i olika åldrar, ständigt på jakt efter sin identitet.
Maria Bello, som spelar den unga Pippa Lees pillerknaprande mamma Suky, gör en strålande insats som man hade velat se mer av och är det mest uppriktiga och ärliga i denna lågmälda film. Julianne Moore (som lesbisk mjukporrsfotograf) och Winona Ryder (som nervig poet) gör två mindre, men intressanta och dramatiska roller.
Om man ska göra ett porträtt av en människa måste man dock gräva djupare än vad Miller har gjort här. Vi får egentligen inte veta mycket alls och kommer aldrig Pippa Lee nära, vilket komplicerar hela processen med att sympatisera med henne eller alls skapa ett intresse för henne. Man vill inte veta mer om hennes hemliga liv. Filmen är förvisso välgjord och ganska snygg, men den lyckas aldrig beröra.