Platt imiterad B-skräckis

I en stil av gammal spekulativ 70-talsfilm med pålagda repor och filmskador berättas en historia som nog är helt logisk i sin genre. I Texas färdas några vilsna personer när de på gruvligaste sätt drabbas av zombieliknande varelser - resultatet av skumma nervgasexperiment med vaga kopplingar till det militärindustriella komplexet. Mycket blod och slask flyter på duken innan de goda och tjusiga vinner och de onda och fula ligger krossade.

Frågan är vad poängen är. Gillar man gamla B-filmer finns ju originalen att tillgå. Gillar man den blodskvättande genren finns det ju även mer aktuella verk - Peter Jackson och John Carpenter har åstadkommit verk som är minst lika "trash".
Att fejka de brister och skavanker som originalen av beklaglig nödvändighet hade förtar det mesta av poängen med dem.
Gamla B-skräckisar kunde få en skrämmande kvalitet just på grund av bristande budget och talang. Bristen på pengar gjorde att man ofta spelade in i verkliga miljöer vilket gav en självklar, nästan dokumentär, realism i bilderna. Bristande talang gjorde däremot att helheten sällan hängde ihop, historierna gick inte att förklara eller begripa logiskt, den psykologiska trovärdigheten var märkligt frånvarande.

På samma sätt som i surrealistiska målningar och kallsvettiga mardrömmar var det kombinationen av fotorealistiska detaljer och ofattbara sammanhang som skapade den krypande, kusliga och störande erfarenheten.
Men när man vet att allt är fejkat med rymlig budget och hela Hollywoods tekniska kunnande faller illusionen platt.
Nils Bingefors

Platt imiterad B-skräckis

Planet Terror är andra delen av den fejk-B-films-double-feature där första delen utgjordes av Quentin Tarantinos Death Proof. I USA distibueras båda filmerna som ett sammanhängande program. Men var finns poängen, undrar Nils Bingefors.