Poesi med blick för livet

”Jag tror egentligen inte att man borde, eller att man för den delen kan, säga något om poesins framtid. Ändå skulle jag vilja göra några anmärkningar kring ämnet. Jag lånar ut mitt hjärta till poesins gruva. Men poesin är en gudomlighet som det inte går att fånga. Man kan bara känna närvaron – det är svårt att förstå den.

Om någon frågar mig vem en författare bör rikta sig till svarar jag: Till ingen annan än livet.
Dessutom tror jag på Henrik Ibsens ord: “Att vara en poet är att se”. Framtidens poesi kommer att skrivas på det sätt som de framtida poeterna ser livet och så som det gestaltar sig då. Poesin vill gestalta och vara skönhet och sanning, så har det varit och så kommer det alltid att förbli. Det är just de kvaliteterna jag vill understryka när jag talar om poesins framtid.

Men det finns ytterligare universella och essentiella omständigheter. Poesi handlar om ord, spontanitet, känslighet, klarhet och musikalitet. William Wordsworth sa att poesi är en plötslig översvämning av starka känslor. Så kommer det också att vara i framtiden.

Teknikens utbredning ökar dag för dag. Men det betyder inte att människan kommer att förlora intresset för poesi. En vetenskapsman måste ta hänsyn till alla fakta. Men det behöver inte poeten. Han är livet troget. Så kommer det också att vara i framtiden. Poesi är så att säga andens språk. Och det är ett språk som skilda språkområden har gemensamt. Poesins universella dialekt måste genomsyra det språk som den råkar vara skriven på, i dag och i morgon... alltid.

I livet finns det sådant som bara kan bli uttryckt i poesi... detta skiljer också fotografi från bildkonst... det är sådant som kameran inte förmår att fånga. Detta skulle närmare kunna uttryckas som andens språk, fantasi och dröm. Målaren får också fram det med sin pensel... så också poeten med sin penna. Så kommer det också att vara i framtiden.

Människan kommer alltid att fortsätta att ha ande, kraft, vilja att tänka, fantasi och drömmar. Hon kommer att söka efter sanning och skönhet.
Poesin behöver ett hemland. I det måste det finnas en politisk långtgående rättvisa för alla invånare. I bengalisk poesi finns det några mörka perioder. 1000-1150 e Kristus och några hundra år efter 1757 under den brittiska kolonialiseringen och indiska underordningen. Ingen bra poesi skrevs då. Orsaken till det var att det inte fanns något självstyre. Framtidshistorien kommer också att reflekteras i den poesi som kommande tider frambringar.

Jag är inte alls orolig över hur framtiden kommer att bete sig med poesin. Den kommer att finnas: människan kommer alltid att komma tillbaka till den – för att den bär fred, utveckling, skönhet och själ och ande. Poesi är livets hemvist.”