Man kommer inte undan. Så här års är det dags. En del slår vad. Andra undrar mer i sitt stilla sinne om det blir någon man har läst eller åtminstone hört talas om, eller någon helt ny att eventuellt stifta bekantskap med.
Peter Englund reser från sin skrivarstuga på tomten i Rasbo för att kunna öppna den vita akademidörren och säga Namnet till de väntande massorna.
Om det nu inte blir Tomas Tranströmer som får Nobelpriset i litteratur i år heller – trots att författare, litteraturprofessorer och läsare världen över skulle jubla – hoppas jag att det i alla fall blir en poet.
Till exempel syrisk-libanesiske poeten Adonis, som egentligen heter Ali Ahmad Said och föddes i en by i norra Syrien 1930. Han har hört till namnen i toppen på vadslagningslistorna i flera år. (Minskar det hans chanser?) Får han litteraturpriset, får vi säkert höra ropet ”Äntligen!”.
Hans poesi väller fram som en flod med bifloder och förgreningar. Han är utopist, idealist, någon gång cyniker, romantiker. Han bär på den store diktaren Rumis arv. Han är en global, modern, traditionskunnig arabisk berättare och förkunnare. Rent av förförare.
Ge mannen Nobelpriset i litteratur!
Då får vi ett incitament inte bara att ge oss in i Adonis viktiga och förtrollande författarskap, utan att också ta till oss rikedomen i övrig poesi, filosofi och konst från arabvärlden. Viktigt i tider när araber har efterträtt ryssarna som skurkar på film, är extremistiska islamistiska terrorister i mångas medvetande och oljekapitalister i andras.
Poesin behöver hur som helst ett Nobelpris nu. Det är 13 år sedan senast. Då var det polska Wislawa Szymborska som fick priset.
Går det inte till en poet i år, hoppas jag att det går till en kvinna, som skriver om kvinnor på ett sätt, som öppnar våra ögon för hur andra kvinnor än vita västeuropeiska medel-och överklasskvinnor har det. Som vi har det, har de flesta av världens kvinnor det inte alls.
När politiken och nyhetsmedia inte räcker till för att skapa engagemang nog för att förändra världen, kanske litteraturen kan göra det. I skönlitteraturen kan vi leva oss in i andra människors och länders öden och förstå på djupet det som sker, beröras av det och reagera.
Vad sägs om att ge litteraturpriset till Assia Djebar? Hennes författarskap anses som ett av Afrikas viktigaste. I sin bok Kärleken, kriget, för att ta ett exempel, skriver hon om kvinnliga frihetshjältar – ett slags omvänt perspektiv – men också om hur lätt ett förtryck byts mot ett annat, när de förut förtryckta kommer till makten.
Assia Djebar kommer från Algeriet, bor i Frankrike och skriver på franska. Kolonialismen och vad som kom efter den är ett av hennes ämnen.
Men kanske finns det någon afrikansk kvinna, som lever i sitt hemland, skriver på sitt hemlands huvudspråk om kvinnors och barns erfarenheter (Sudan, Kongo …) och vars böcker har letat sig fram till den litterära priskommittén i det långt bort liggande landet Sverige?
Jaså inte? Men det kommer att ske. Ett annat år. Det är oundvikligt. Nödvändigt. Gud är på väg. Hon är svart. Och förbannad.
”Poesin behöver hur
som helst ett Nobelpris nu. Det var 13 år sedan sist.”