Poet i världstriangel med ett ben i Gottsunda
Bonniers Förlag har just missat Mohamed Omars första diktsamling, som kommer ut på Uppsalaförlaget Ruin framåt hösten.Jag hade redan hunnit skriva kontrakt med Ruin, när Bonniers antog mitt manus, berättar Mohamed Omar.
Mohamed Omar beskriver sin familjebakgrund som en triangel med Gottsunda och Sverige i en vinkelspets.
Foto: Jörgen Hagelqvist
—Jag har en mycket personlig kontakt med Ruin, säger han, men medger att det ändå kan bli frågan om Bonniers med någon framtida bok, om det faller sig så.
Nu är han en stark röst som ropar från hemmet och familjen i Gottsunda, från moskéerna i Uppsala och i Mombasa i Kenya och från slakteriet i Boländerna där han arbetar.
Han berättar lågmält med tydligt hörbara utsagor om tillvarons tillstånd.
Bakgrunden — en triangel
—Jag är född och uppväxt i Uppsala. Svenska språket är den luft jag andas. Det finns inget språk som står mig närmare, säger han.
Det kunde ha varit annorlunda. Hans familjebakgrund är, säger han, en triangel med Sverige i en vinkelspets, Iran i en annan och Mombasa i en tredje.
—Europa, Asien, Afrika, här finns jag. Jag kan röra mig mellan grupper, vara en brobyggare, säger han.
I hans uppväxt fanns kristendom och islam sida vid sida. Själv har han tagit ställning för islam.
—Det handlar om att solidarisera sig med de fattiga, de förtryckta. Men som tro... det kunde egentligen ha varit vilken tro som helst. Det är de stora idéerna man ska söka efter i religionen, vare sig det är i Koranen eller Bibeln. Idéerna bortom det tids- och rumsbundna språket.
Naturlig självkänsla
Mohamed Omar berättar om sig själv, sin livshållning och sina dikter med ett lugn och en naturlig självkänsla, som man skulle kunna tro hör ihop med gedigen teoretisk utbildning och en position någonstans uppåt höjderna i svensk kulturhierarki.
Men så är det inte.
—Jag är autodidakt. Har inte lyckats genomföra gymnasieutbildningen trots flera försök. Jag hade inte tid, höll på med så mycket annat, säger han.
Nu läser han varje dag. Förutom flera dagstidningar läser han böcker i filosofi, historia, religion och politik. Och lyrik, helst Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson, två av det svenska seendets och den svenska formuleringskonstens mästare.
Men lättare nöjesläsning hinner han inte med.
—Jag har ju hustru, två barn och ett tredje på väg och dessutom mitt arbete.
Vy från utanförskap
Arbetet är, säger han själv, okvalificerat fabriksarbetet vid maskiner och med truck på slakteri i Boländerna.
—Det är bra att jobbet inte engagerar mig intellektuellt. Det är ett jobb och en arbetsplats där man inte behöver förställa sig, inte ha några masker. Det finns en stor frihet i att befinna sig i underläge, längst ner i hierarkin, man har ett moraliskt övertag i känslan av utanförskap. Därför undviker jag makt så mycket jag kan.
Arbetet är en utsiktspunkt. Därifrån kan han iaktta och reflektera.
—Det är min uppgift att registrera och tyda. Jag vill synliggöra osynliga erfarenheter, säger han.
Som till exempel när han berättar om hur han och kamraterna bygger moské av ett cykelrum i Gottsunda. Därifrån ska de upprätta ett globalt nätverk av helgon
alla utrustade med satellittelefon.
Han berättar om sin kompis med ansikte som en bysantinsk ikon, som kanske är ett helgon, och som undervisar kamraterna och ser något bortom det vardagliga, som får diktaren att snegla över hans axel för att få syn på lite av det som han ser hela tiden
Mer än förortspoet
Mohamed Omars dikter är berättande, som prosatexter, men med oväntade vändningar och associationer och ett avskalat och samtidigt mättat språk, som gör dem till dikt.
Hans röst har en egen klang med botten inte bara i Gottsunda. Han är mer än en förortspoet för stunden. Mohamed Omar rör sig medvetet i världen för att hitta samband och skillnader, för att möta människor och miljöer: han var i Mombasa i tre år, snart blir det London ett antal år med familjen.
—Då ska jag försöka arbeta som taxichaufför medan min fru utbildar sig. Så får jag tillfälle att möta många människor och miljöer.
Slutna världar
I hans dikter klingar det fantastiska och oerhörda mot en bakgrund av vardagliga göromål och röster.
—Varje dikt är en sluten värld, som en sådan där glaskupa där det snöar över ett motiv när man har vänt den upp och ner. Man tittar in i den och ser en värld. Varje dikt har en början, en mitt, ett slut. Jag försöker att inte vara pratig, undviker om möjligt adjektiv. Många dikter är korta. Ibland skriver jag sviter. Där bildar en del dikter just den där vardagliga fonden.
Mohamed Omars ambition är att skriva så att läsaren får samma förhållande till hans dikter, som han själv har till Tomas Tranströmers.
—Läsaren ska se världen på ett barnsligt sätt tillsammans med den iakttagande diktaren. Söka och förundras tillsammans. Diktens språk är som sömnens: undermedvetet, en frizon bortom alla dogmer.
Så jobbar vi med nyheter