Polarpriset förde dem samman

Efter presskonferensen i Stockholms stadshus skakar Steve Reich, 71, den sex år äldre priskollegan Sonny Rollins hand. Han ser honom i ögonen och trycker till. De är båda epokgörande inom sitt område, de kommer båda från New York, har svarta kepsar och blir småfilosofiska när de talar om sin musik.

Ändå är först genom det svenska Polarpriset som de träffats, först under en mottagning i New York och nu under själva prisveckan i Stockholm. På måndagen fick de ta emot Polarpriset ur kung Carl Gustafs hand.
Sonny Rollins är världsstjärna sedan årtionden, saxofonist och nästan ensam kvar i en epokgörande jazzgeneration där många drogade hårt. Han må vara nästan jämnårig med Steve Reich, i sin tur säkert lika viktig för konstmusikens utveckling. Men de tillhör ändå olika världar.
- Jag hörde honom redan när jag gick på college, säger Steve Reich som har ett intresse för tidig jazz och ett totalt ointresse för rockmusik.

Sonny Rollins däremot försöker inte framstå som någon expert på minimalistisk konstmusik:
- Jag var bekant med Mr Reichs namn och rykte. Tyvärr har jag aldrig fått tillfälle att lyssna så mycket till hans musik, men jag har en idé om musiken som en universell kraft, och om likheter mellan vår musik på många nivåer.
Rollins, erkänd inte minst för sina improvisationer, talar om jazz som paraplyet för yngre musikyttringar som hiphop, och om musiken som överlägsen kraft:
- Musiken tar oss bort från det vardagliga, när jag improviserar är mitt sinne blankt, jag försvinner till en annan plats.
- Jag tänker på musik dygnets alla vakna timmar. Jag är lycklig, jag har inget annat att göra, jag spelar inte golf till exempel.

Inte heller Steve Reich spelar golf. Han berömmer Polarpriset för att dela sina tillgångar mellan klassisk musik och populärmusik, och är glad också eftersom han behöver ny värmepanna hemma i huset. Kvällen innan har han hört Kroumata framföra hans mest kända stycke, Drumming, i Stockholms konserthus.
- Rummet påverkar spelningen, ungefär allt påverkar, alla känslor musikerna har, vad de åt till middag, vilken relation de har till sina flickvänner. Allt går in i föreställningen. Man gör aldrig samma sak två gånger, det är all musiks välsignelse.

Polarpriset förde dem samman

En jazzgigant i keps och en modern kompositör i dito. De kommer från samma stad och tillhör samma generation. Men vore det inte för Polarpriset hade de förmodligen aldrig mötts.