Robotdans, hologramkavalkad och nakenchock med vargar. Det har verkligen varit en alldeles strålande ESC-vecka. Efter att de två semifinalerna avklarats står vi nu med ett startfält om 26 nummer där Sverige med sin direktkvalificering utgör enda nordiska land. Bra, tycker vissa som menar att det ökar Frans chanser för att kamma hem solidariska poäng från grannländerna, men är det tillräckligt för en vinst? Troligen inte.
”If I were sorry” stack ut i de svenska tävlingarna med sitt moderna sound och sin avskalade show. Men konkurrensen där var inte i närheten av vad den är i kväll. I ett finalfält där gåshudsframkallande röster och storslagna effekter avlöser varandra måste Frans verkligen göra sitt livs framträdande för att ha en chans.
Bland årets förhandsfavoriter hittar vi istället Australien som är med i tävlingen för andra gången. Artisten Dami Im (icke att förväxla med Uppsalasonen Dani M) imponerar med en av ESC:s mäktigaste röster och den i det närmaste perfekt powerballaden ”Sound of silence”. Även franska Amir med ”J’ai cherché” har dragit låga odds men får nog nöja sig med en placering på topp fem tack vare väl svajiga liveframträdanden.
Trots en del försök att hålla politik utanför Eurovision har dess koncept alltid byggt på just detta. Den första tävlingen sändes 1956 med ambitionen att bygga upp en europeisk identitet från ruinerna andra världskriget lämnat efter sig. Och tack vare sitt budskap har Jamala från Ukraina blivit en av årets segertippade med ”1944” som berör Stalins deportering av krimtatarerna och där kopplingar görs till Rysslands annektering av Krim.
Men det som kan hjälpa ett bidrag kan stjälpa ett annat. Rysslands Sergey Lazarev bjuder på en makalöst avancerad scenshow och ”You are the only one” är en given Eurovisionhit. Men oron för vad som händer om ett land som driver antihomolagar ska vara värdar för tävlingen kan bli avgörande. Att Lazarev själv uppträtt på Pride-events och kritiserats för ”antiryska” kommentarer vinner säkert sympati hos många, men om det räcker för vinst är högst oklart.
Vad som däremot är klart är att ESC fortsätter att växa sig starkare och starkare, både som underhållningsprogram med nästan 200 miljoner tittare och som musiktävling med tillhörande påverkan på musikindustrin. Att vi älskar Eurovision känns knappast märkligt när en tittar på årets startfält som är ett av de starkaste någonsin. Men nog ligger en stor del av förklaringen till vår affektion även i något annat – i en grundtanke som är lika viktig i dag som den var 1956.