Alltså konst i olika skepnader. Den första definitionen är den mark som den andra konstruerar sig själv på.
Ta ett politiskt ämne, till exempel barnläkaren och presidenten Bashar al-Assads våldsregim i Syrien (... som visar att man inte är god bara för att man är välutbildad och doktor ...). En konstnärlig kommentar till den – pjäs, musik, bild, poesi o s v – lär ha helt olika framtoning i Sverige och Syrien.
Fritt konstnärligt utövande respektive statspropaganda. Kan man tänka sig. Men samtidigt skapas säkert undergroundkultur i Syrien, allmänt synlig först när landet har fått ny ledning och börjar närma sig demokrati.
Under förtryck och hot går kulturen under jorden, precis som det i hemlighet skapades oppositionell konst/kultur utom räckhåll för Sovjetväldets järnnävar och nazisternas stöveltramp.
Kultur är politik.
Ta ett annat aktuellt ämne: kvinnlig omskärelse. Om könsstympning berättas i dokumentära filmer, i radioprogram och tv-nyheter, i skönlitteratur. Kanske också i bildkonst? Avdelningen Riktigt Otäcka Bilder i så fall. Performance?
Världens våldtagna barn och kvinnor, barnsoldater, barn som dödas av organhandeln, traffikingens offer - det här är politiska, humanitära, ekonomiska och sociala frågor som angår oss alla. Inte minst kulturutövarna.
Kultur är politik. Politik är statskonst. Den stat, det samhälle vi lever i, erbjuder en rad villkor för vår överlevnad och välfärd. I ett demokratiskt samhälle kan vi påverka genom att granska, vara politiskt aktiva, skapa opinion bland annat med våra kulturella verktyg och förstås genom att rösta i valen.
Kultur är samtal. Stående på vår demokratiska grund kan vi lyssna på världens röster och själva fråga och kommentera, bland annat genom våra kulturella gestaltningar, som därigenom blir politiska handlingar. De kan för all del vara uddlösa. Men också vassa och gå som pilar genom världens förhårdnade samveten.
Att vara kulturutövare kräver mod, antingen man villkorslöst undersöker tillvaron eller sitt eget konstnärliga uttryck och hänger ut själ och hjärta, med risk att bli nertrampad i illvillighetens lervälling, eller avslöjar och protesterar mot maktmissbruk och övergrepp lokalt eller globalt. Och kanske riskerar livet.
Men gör man varken det ena eller andra, är man kanske som Simon Davies säger om sig själv i ett av tv:s populära program. ”I’m not an artist, I’m just a fuckin’ interior decorator!”.
(Översatt: Jag är inte någon konstnär, jag är bara en f----n’ inredare!)