Låt mig göra en orättvis betraktelse.
Medierna lever på vår glömska. Det som blir fel är det tänkt att vi skall glömma, det skall sopas undan. Det åberopas alltid goda förklaringar till att det blir fel i medierna. Det kommer ju en ny tidning, en ny sändning, som kan rätta till det som blev galet.
Låt mig bara påminna om några rubriker i tidningar 23 juli i fjol som visar hur galet det blev när spekulationerna slog ut i snabb blom.
Svenska Dagbladets förstasida: "al-Qaidas kännemärke är att slå till mot flera mål samtidigt.”
Dagens Nyheters rubrik på förstasidan: Henrik Brors: ”Attentaten borde inte komma som en chock.”
På insidan fortsätter Brors: ”Terrorattentaten i Oslo kommer som en chock för Norge. Men det borde det inte göra. Varje land som agerar internationellt i dag riskerar att bli en måltavla.”
En annan rubrik på DN:s insida:
”Islamistiska extremister kan ligga bakom”. ”Det mesta tyder på att islamistiska extremister ligger bakom”, anser terroristexperten Magnus Norell. Det enda alternativ som experten kan tänka sig är ”någon form av attack mot Norge som oljenation.”
De som skrev eller uttalade sig visste just då inte vem som låg bakom attentaten. Men varför lånar sig politiska kommentatorer och experter till gissningar i skuldfrågor i kritiska lägen?
Hur blir det nästa gång?
Politiska kommentatorer lånade sig till gissningar
Den 22 juli 2011 sprängde en man regeringshögkvarteret i Oslo i luften och sköt sedan ihjäl så många ungdomar han kunde innan han greps. För de flesta av oss är det än i dag svårt att ta in det fasansfulla som hände, trots att vi nu känner bakgrunden och vet hur massmorden i detalj gick till.
En minnesplakett till minne av massakern på Utöya.
Foto: Scanpix
Så jobbar vi med nyheter