Jag vet inte vad Måns Zelmerlövs mamma och pappa tänkte när de döpte honom. Men han borde ha hetat Pelle. För oss uppsalabor står ju Måns för elakheterna och det onda. Och någon gång under lördagskvällens rafflande final i Eurovision song contest så slog det mig: Måns (katten) är Ryssland och Måns (artisten) är Pelle Svanslös. Kanske var det när publiken började bua för Ryssland och någon gång unisont började skandera ”Sweden, Sweden, Sweden!” när det var dags för tolvpoängare.
Publikreaktioner som fick programledaren Alice Tumler att påminna om programmets budskap om att bygga broar och huta åt publiken: ”Musiken borde vara överordnad politiken”.
Man kan så klart se det på två sätt. Var det modern popshow som slog storslagen ballad? Eller var det neutralitet och snällhet som segrade över stormakt och härjande? Pop är politik, sa Bill. Politik är poppigt, sa Bull.
Resultatet i en final i Eurovision song contest brukar alltid vara en utmaning som rubrikmakande journalister tar sig an som en hedersuppgift. I synnerhet om det råkar vara en svensk som har slagit till och hamnat på prispallens översta plats. När lördagsnatten gick mot söndagsmorgon rullade det ut formuleringar som ”Månstersegern” och min egna favorit ” Månsterwiennaren”, som mycket fyndigt lyckas väva in både segraren och tävlingsstaden.
Sådant är lika upplyftande som att skärskåda Sveriges insatser i tävlingen de senaste åren. Det känns lite grann som de där gyllene åren på 80-talet då Carola slutade trea, Herreys vann och Kicki Danielsson slutade trea. Sverige har flyt i tävlingen just nu. De senaste fem åren har vi slutat etta två gånger (Loreen 2012 och Måns i år) och trea två gånger (Eric Saade 2011, Sanna Nielsen 2014), detta om man lyckas bortse från Robin Stjernbergs störtdyk i falsetthavet som plumsade ned på fjortonde plats 2013.
Efter lördagskvällens utklassningsseger så är Sverige nu helt klart på väg att ta en tätplats i Eurovisionhistorien. Med sammanlagt sex segrar är det bara Irland med sina sju vinster som ligger före. Rimligen borde vi nu få bli en av ”The big five”, som alltid garanteras en plats i tävlingen?
Annat att glädjas och förundras över är att scenshowen i Eurovision nu på allvar verkar ha tagit klivet in i en ny värld. Från att ha förr i tiden ha varit en vanlig scenshow med artist och dansare som tv-sändes har vi med ny teknik fått shower som redan vid live-ögonblicket är direktanpassade för musikvideoformatet. Detta tack vare de stora led-skärmväggar som man kan projicera vad som helst på. De har varit med i flera år, men blivit större och bättre. Och nytt för i år är att scenografin så snyggt vävs samman med det som händer på scenen. Tydligaste exemplet är så klart Måns välsynkroniserad interagerande med den lilla tecknade ballonggubben men vi tittare bjöds ju också på till exempel marscherande trumpojkar som enkelt kunde klonas till en hel kolonn tack vare just projiceringarna.
Första gången jag såg den här typen av lösningar där artisten interagerade med digitala skärmar var på föreställningen ”Svansjön” på Dansens hus för några år sedan. Benke Rydman från dansgruppen Bounce hade skapat en magisk koreografi där dansarnas rörelser gav effekter på gigantiska skärmar och på scenens golv, precis samma grepp som han bidrog med till Måns Zelmerlöws segrande videoshow.
Och just det där med hyra av gigantiska led-skärmar lär vara en av des större posterna i SVT:s budgetarbete nästa år. UNT:s förra vd och chefredaktör Hanna Stjärne rattar ju numera Sveriges stora tv-organisation, och lär säkerligen formera trupperna för det arbetet redan på söndagen. Att arrangera ännu en final på så kort tid lär skära djupa hål i SVT:s budget, och man får hoppas att det inte drabbar innehållsproduktionen i övrigt allt för mycket när de satsar på att fylla Friends arena med storslagen schlagershow nästa år. För det lär väl bli där den hamnar denna gång?