Några saker slår mig när jag öppnar konvolutet på det postumt utgivna albumet med Esbjörn Svensson Trio, eller e.s.t. som de oftast kallade sig. Det är bland annat att man nämner vem som stämt pianot (Curtis Wilkinson heter han för resten) och att man skriver ”All songs composed by. . . ” när det nu ändå gäller mestadels improviserad och ordlösa kompositioner. Typiskt e.s.t. med denna omsorg av detaljer och med lite underfundig humor.
Fast mest är det ändå roligt att få ett ”livstecken” från trion. Roligt att tänka något annat i samband med gruppen än det tomrum som drabbade Musik-Sverige och omvärlden för snart fyra år sedan, 2008, då den eminente pianisten Esbjörn Svensson gick bort, bara 43 år. Basisten Dan Berglund bildade Tonbruket och trummisen Magnus Örström kom med soloalbumet Thread of life förra året.
Esbjörn Svensson Trio hade drabbat landet i stil med vad mer renodlade popakter kan åstadkomma under de 15 år trion existerade. De var mer eller mindre sönderkramade och hade fått Gyllene skivan för tre av sina album, Seven days of falling, Leucocyte och Tuesday wonderland. (Glädjande nog fick Tonbruket Gyllene Skivan i år.)
Vad var så speciellt med e.s.t. då? Främst förmågan att suga upp så många stilar och stöpa om dem på deras högst egna sätt. Här märks Jan Johansson likaväl som Pink Floyd, traditionell jazztrio likaväl som smäktande barpiano. Klassiskt, schlager och visa märktes bland inspirationskällorna.
Sedan var samspeltheten helt enorm, efter alla de år de spelat ihop, Esbjörn och Magnus faktiskt sedan barnsben. Alla tre tyckte om att vidga ljudbilden från den typiska piano-bas-trummor till att lägga på elektronik och atmosfäriska ljud, eller som det står under instrument för Esbjörn; flygel, elektronik och transistorradio. Jag fick tyvärr bara tillfälle att uppleva dem under ett enda framträdande i Konserthuset i Uppsala, men det är ett minne för livet, suveränt helt enkelt
Musiken på det nya albumet 301 – efter namnet på den studio i Australien som de spelade in albumet i – pekar kanske inte mot någon direkt nyordning för bandet. Något tvivel om att det borde ha getts ut eller inte är det absolut inte, det här är ett fullvärdigt e.s.t.-album, om än kanske inte riktigt i klass med mästerliga Leucocyte som kom ett par månader efter Esbjörns död.
Men här finns allt det som man kommit att förknippa med trion: långa, lika meditativa som suggestiva ”sånger”, spännande klanger och ett frenetiskt och tätt spelande. Svensson, Berglund & Öhrström blir som en enda klangkropp och det är bara flyga med på utspärrade vingar.
Det är förstås inte bara e.s.t. som gjort att svensk jazz har ett grundmurat bra rykte utomlands. Genom åren har många bidragit och musiker som fortsätter att bygga på det goda renomméet är till exempel saxofonisten Fredrik Kronqvist som varit och spelat in i det stora äpplet som titeln New York Elements mer än antyder. Jag tror aldrig att jag hört honom spela så bra som här när han kastar sig i postbopens tassemarker tillsammans med Aaron Goldberg, Reuben Rogers och Gregory Hutchinson.
Veteranerna i Be Five visar var skåpet ska stå också på sitt livealbum Blues for E.D. Där improviserar Bengt Ernryd, Jonas Knutsson, Mats Öberg, Christian Spering och Bengt Berger över allt från vinjetter till barnprogram till det som albumtiteln antyder, blues. Det låter riktigt fint, lekfullt och fullt av spelglädje.