Videon är inte längre tillgänglig
Skönlitteratur är ingen idrottsgren där man kan sätta rekord och bli världsmästare. Ju bättre diktare, desto ojämförligare med andra, eftersom originalitet och nyskapande är den goda konstens kännemärken. Ska tävlan dessutom avse all världens litteratur blir det ännu omöjligare eftersom diktverk, även de främsta, på gott och ont är produkter av sin ursprungskultur. Den uppgift som åligger Nobelstiftelsen - att årligen utse en ny världsmästare - är därför orimlig.
Men när Nobelpriset nu trots allt måste delas ut finns det ingen värdigare mottagare än Tomas Tranströmer. Ingen annan nu levande svensk författare kan sättas framför honom, och internationellt är han en av de genom tiderna mest översatta svenskarna. Dikter av honom föreligger på mer än sextio språk och i flera fall rör det sig om alla de samlade dikterna. Ytterst få svenska författare har mottagit så många fina internationella pris och andra utmärkelser som han.
Man skulle kunna tro att allt detta stigit honom åt huvudet, men han tar det med ro, liksom han utan klagan accepterar det öde som för tjugo år sedan drabbade honom i form av ett slaganfall som slog ut höger sida inklusive talförmågan. Intellektet förblev oskatt och i hans privata liv tog musiken över det rum i hjärnan som inte längre var upptaget av ord. En ivrig resenär har han alltid varit och fysiskt kandikapp har inte hindrat honom från att fortsätta - tack vare en likasinnad hustru som gör allt för att jämna hans alltmera haltande färd genom livet. Kors och tvärs över jordklotet far och flyger han i sin rullstol, mottar nya priser och möter nya skaror av beundrare vars modersmål han ofta inte begriper ett ord av. Så har han blivit svensk poesis främste ambassadör i stora världen.
Hur och var började då denna märkliga framgångssaga? En aprildag 1931 på Folkungagatan i Stockholm. Med två kraftiga rötter är han förankrad i fosterjorden: den ena i Södermalm, den andra på Runmarö i Stockholms skärgård där han stammar från morfar lotsen och där han tillbringat de flesta somrarna i sitt liv. Båda har satt djupa spår i hans diktning.
Det var som gymnasist på Södra Latinläroverket han upptäckte poesin. Dessförinnan hade han tänkt sig en bana som kompositör och musiken har lämnat fler avtryck i hans poesi än man i allmänhet varit klar över. En helst daglig stund vid pianot är alltjämt ett livselexir, även om det numera bara kan bli fråga om stycken för vänster hand.
På 40-talet hade Södra Latin en livaktig litterär förening i vars tidskrift han fick sina första alster tryckta. Efter studentexamen stod två ting klart för honom: poesin var hans kallelse men fick inte bli tvång och rutin. Alltså måste han för försörjningens skull skaffa sig ett vanligt jobb och läste så till psykolog. I det facket fortsatte han på halvtid ända till sjukpensioneringen.
Ungefär samtidigt som han var klar med sin akademiska examen debuterade han som poet med ett tunt häfte som fick titeln 17 dikter. En redan färdig diktare! utropade kritiken, kanske något förhastat. Samlingen rymmer flera klart skimrande pärlor men även en del överambitiöst stoff. Två för hela det fortsatta livsverket utmärkande egenskaper fanns redan på plats: den koncentrerade och knappa formen och det på en gång naturliga och överraskande bildspråket. Så i dikten Dygnkantring:
Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.
Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.
Till var och en med erfarenhet av svensk skog vid midsommartid talar bilderna utan behov av några förklaringar och samtidigt känns allt överraskande nytt. Den glödande myran är förstås mystisk och naturmystik är ett annat genomgående drag. Och diktens form, den saknar ju rim: alltså fri vers? Ingalunda. Det är en regelrätt efterbildning av den antika sapfiska strofen som Tranströmer lärt känna på gymnasiets latinlektioner. Nyenkel var en term på modet i svensk 50-talspoesi. För Tranströmer gäller snarare skenenkelhet.
Debutsamlingen har följts av ytterligare elva. Den sista kom så sent som 2004 och består liksom den närmast föregående huvudsakligen av stoff som förelåg före slaganfallet. Utmärkande för dem alla är titlar som förbluffar eller väcker frågor. Hemligheter på vägen (1958), Sanningsbarriären (1978) och så den sista, vars namn kunde gälla hela författarskapet: Den stora gåtan. Det är inte bara gåtfullt hur han fått till all denna märkliga poesi, på en gång ursvensk och gångbar över hela världen. Det poesin handlar om är en helt annan sorts gåta: Vilka hemlighetsfulla krafter är det som styr vår tillvaro och vad döljer sig under tingens yta? Och växterna och djuren som lever sina liv parallellt med våra, vad tänker de? Träden, till exempel, har en viktig roll i Tranströmers poetiska värld. Som i denna dikt ur samlingen Den halvfärdiga himlen (1962):
Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.
Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.
Animism, att tillskriva naturen mänskliga egenskaper: så skulle man, förhastat, kunna klassificera denna dikt. Men det vore att sätta människan över naturen vilket är Tranströmer helt främmande. Vi och träden är syskon i en gudomlig värld. Broder Träd, skulle han kunna säga i den helige Franciscus anda. Tranströmer är en religiös person fast han håller sin kristna tro för sig själv. Mystiker har han kallats men själv avböjer han ett så anspråksfullt epitet. Allt är för honom mystik.
I flertalet dikter är det poetens egen röst vi hör även om han länge undvek det lilla ordet jag. Men ibland lämnar denna röst företräde för en annan person, gärna en kompositör. Edvard Grieg, Franz Schubert och Franz Liszt är huvudpersonerna i tre stora dikter, författare som Thoreau och Gogol eller målare som Vermeer i andra. Särskilt musikerdikterna bygger på biografiskt källmaterial och väver samman personernas liv och verk till en enhet.
Vid några tillfällen har Tranströmer uttryckt bekymmer över författarskapets mycket begränsade omfång - de samlade dikterna ryms på sammanlagt 300 sidor - och allt sedan debuten har ambitionen att skriva en längre sammanhängande dikt föresvävat honom. Längst i den vägen når han i Östersjöar (1971), en svit i sex delar som utgavs separat. Alla Runmarösomrar och morfar lotsens berättelser grundlade ett alldeles särskilt förhållande till Östersjön.
Framgångssaga kallade jag Tranströmers diktarliv. Men vägen till Parnassens topp saknar inte nog så smärtsamma passager. Social medvetenhet och politiskt engagemang krävdes av högljudda röster åren omkring 1970, medan konsten för dess egen skull framstod som mindervärdig. Det var tunga år för många kulturellt verksamma i vårt land. På huvudsakligen felaktiga grunder stämplades Tranströmer som fiende till det enda sanna och rätta och tog illa vid sig. Samlingen Mörkerseende utgör hans svar på kritiken. I dikten "Med älven" liknar han de vänsterideologiskt frälsta vid timmerstockar på väg nerför en älv.
Och varelsen med igenklistrade ögon
som vill gå mitt i forsen medströms
kastar sig rakt fram utan att skälva
i en rasande hunger efter enkelhet.
En tillflykt undan det ideologiska förtrycket här hemma fann han i USA där poetkollegan Robert Bly organiserade flera uppläsningsturnéer för honom. Överallt möttes han av entusiasm och under en period besökte han USA mest varje år. Hans tankar och stämningar under denna tid avspeglas i brevväxlingen med Bly som givits ut med titeln Air Mail (2001).
Även på hemmaplan fann han fram på 1970- och 80-talen distraktioner. Han var med om att starta landets första akademiska skrivarkurs vid litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala, och något senare anställdes han vid den statliga kommission med säte här som hade till uppgift att ta fram en komplett nyöversättning av Bibeln. Psaltaren var den bibelbok som föll på hans lott att tolka tillsammans med en professor i hebreiska.
Slutligen något om en diktform som Tranströmer prövade redan tidigt och som under senare år blivit den enda han rår med: haikun som med sina fem plus sju plus fem stavelser kan tyckas enkel men kräver maximalt av innehållet för att inte falla platt. I den allra sista dikten i den allra sista samlingen möter vi de av poeten älskade äppelträden i full blom, och över dem människor bevingade som fåglar. Den bilden känns igen från en tidigare dikt där vi alla i samhället nedhamrade varelser "skall lossna från allt. / Vi skall känna dödens luft under vingarna."
Människofåglar.
Äppelträden blommade.
Den stora gåtan.
På den största av alla gåtor finns det ingen lösning. Men Tranströmers diktning låter oss ibland för en kort stund ana ett svar även om det inte kan formuleras på mänskligt språk. Där når poesin liksom allt annat en yttersta gräns. Han uppehåller sig gärna i denna gränszon och kastar sina blickar ut i, eller ner i det okända. Om vi, hans läsare, ställer oss bakom ryggen på honom och kikar över hans axel händer det att också vi uppfattar en glimt av det outsägliga.