POP/ROCK. Stäng in ett gäng prog-veteraner (Mike Portnoy, Neal och Steve Morse, David LaRue) och en rookie (Casey McPherson) i en studio i nio dagar och vad händer? Förutom att toapapperet tar slut alltså. Men förväntad symfonisk ekvilibrism får faktiskt stå tillbaka. När de väl släpper loss låter det som att man fusionerat Muse med Helloween (All falls down). I en del andra spår mer som Coldplay, delvis på grund av okände sångaren McPherson.
När Beatles, Queen och Bowie lånas in i Love is what I’m waiting for storknar man nästan. Det är emellertid svårt att säga att debutplattan är en slätstruken historia. Och det finns som tur är en del 70- och 80-talsdoftande, snygg-pop-prog att förlusta sig i också. Och en albumavrundare på 12 minuter som en liten eftergift/present.