En miljon svenskar satte automatiskt morgonkaffet i vrångstrupen. Vem hade störst anledning att storkna? Ungdomen eller vi medelåldringar? Eller pensionärerna själva?
Själv satte jag kaffet i halsen redan för nio år sedan. Då kom nämligen en utredning om framtiden, signerad av dåvarande biskopen i Västerås, Claes Bertil Ytterberg. För att alls ha råd med någon vård i framtiden borde vi alla gå i pension vid sjuttionio, ansåg biskopen. Men det hade vi alltså glömt.
Reinfeldt har hyggligt bantat fyra år från Ytterbergs skräckscenario. Är det så här ett krismedvetande etableras, stegvis?
***
Medan nästan alla medborgare blivit gramse på Reinfeldt, hyllas han som god pedagog av experterna. Det är bättre att skrämmas än att skyffla problemet under mattan. Pensionsexperten professor Joakim Palme sa i P1:s Studio Ett att visst finns det alternativ till att jobba längre. Det är att höja skatterna. Om femton-tjugo år, sa professor Palme kallt, när de många fyrtiotalisterna blivit riktigt gamla och skröpliga, måste vi höja kommunalskatten med 13 kronor, för att ha råd med vård och omsorg åt allihop.
– Förmodligen behövs det många olika sorters åtgärder, tillade Joakim Palme klokt.
Jobba lite längre, för lite lägre pensioner och betala lite mer i skatt, läser jag in i hans profetia.
Vad betyder den där sjuttiofemman egentligen? Knappast att vi alla ska arbeta heltid i ytterligare tio år, det vore ju fyrkantigt vansinne. Men alla som vill och kan jobba ska förstås inte sparkas vid sextiosju. En flexibel pensionsålder är inte detsamma som ett tvång.
***
Håll med om att pensionerna är ett psykosocialt fascinerande fält? När ATP kom i början på sextiotalet var pensionsåldern, 65, bara lite lägre än en mans förväntade medellivslängd. I dag lever vi tjugo år längre! Det är bara statistik, förstås, men ändå. Många, många fler svenskar blir både åttio och nittio år.
För femtio år sedan häpnade människor över statsmakternas välvilja i form av pension, i dag häpnar vi över hur lite som ryms i det brandgula kuvertet. För femtio år sedan drömde folk om en tryggad ålderdom, idag drömmer vi om att förverkliga livsdrömmarna efter 65. Resa jorden runt, bada i solen, påta i trädgården, ligga i hängmattan. Odla vin och se på konst. Gärna passion, men först rejäl pension - för att travestera en gammal valaffisch för ATP.
Visst finns det vitala pensionärer som använder tiden på ett fantastiskt sätt. Tar hand om barnbarn, egna och andras, ger läxhjälp i skolor eller håller föreningslivet under armarna.
Min granne, den pensionerade tandläkaren, reser snart till Nigeria och lagar tänder till glädje för tusen människor som varken har pension eller tandläkare inom räckhåll.
Till sist. På det existentiella planet kan maningen att jobba till 75 också vara en maning att inte skjuta upp livet till efter pension. Rentav en maning att ta en fridag, redan i dag! För att jobba ihjäl sig är en dålig lösning, både för individen och samhällsekonomin.