Pusselbit på plats i Lenehs cd-debut

Varje människa är ett pussel med ett föränderligt antal bitar och ramar som kan tänjas och sprängas. Helene Schöning Fahléns pussel innehåller många klingande bitar: barnkör, kyrkokörsång i Uppsala domkyrka och Bälinge, cabaretmusik, jazz, blues, pop och visa.

Där finns också bitar det stänker om: kraftfulla simtag i Uppsala simsällskap. Andra bitar har svårt att ligga stilla i pusslet; de far hit och dit, låter mycket, tar plats och består av bokstäver: adhd. Några bitar bär akademisk prägel: pedagogik, musikvetenskap, svenska. Hon sitter på andra sidan kafébordet, en blond valkyria. En som ivrigt gestikulerar med båda händerna, som ibland sjunger hon några takter med en lätt vibrerande sensuell mezzo under samtalets gång. Leneh, heter hon i familjesammanhang och som artist.
- Jag var oerhört nervös första gången jag sjöng egna låtar för publik, berättar hon.

Det är svårt att tänka sig Leneh nervös. Första gången hon sjöng solo var i flickkörens adventskonsert i en fullsatt Uppsala domkyrka 1980 eller -81.
- Då var jag första sopran, numera är jag mezzo eller alt, säger hon.

Leneh hittade redan som liten på egna sånger; som tonåring skrev hon ner sina låtar, text och musik. Hon har sjungit offentligt tillsammans med olika musiker de senaste 20 åren, men de egna sångerna har fått ligga kvar i skrivbordslådan.
- I oktober förra året gjorde jag för första gången mitt eget material på en spelning - och fick ett sådant gensvar, att jag bestämde mig för att fortsätta och att spela in en cd, berättar hon och gnolar några takter. "Nu kan jag vara där jag är... Nu lovar jag mig själv att aldrig mer ge upp...".

Ser man Leneh på scenen kan man tro att hon är en person som allting "går på räls" för. Men någon räls för livet att tuffa fram på finns inte, vet Leneh. Och att hitta sig själv kostar på.
- Jag har alltid känt ett utanförskap, på gott och ont. För att vara tjej pratade jag för mycket och tog för mycket plats i skolan. Det var tufft att vara annorlunda under uppväxten! Men den positiva sidan av annorlundaskapet har inneburit en rik inre värld, en stor glädje i alla möjliga konstnärliga uttryck och förmågan att vara spontan och intuitiv. Med åren har en allt starkare känsla byggts upp: det är ok att vara annorlunda. Och vem är för den delen normal...

Häromåret fick Leneh, efter att själv ha begärt att bli utredd, diagnosen adhd.
- Det var skönt att få diagnosen. Inte för att få bokstäver stämplade i pannan, men för att kunna förstå och skapa strategier för att förebygga olika svårigheter. Leneh medverkade i SVT-dokumentären Mitt huvud är en torktumlare, som visades i september i år. I programmet kunde man följa bandystjärnan Pelle Fosshaug som genomgick en utredning som under programmets gång resulterade i en adhd-diagnos. Leneh sjöng två av sina egna sånger i dokumentären.

Trots "den osynliga snubbeltråden", som obehandlad adhd kan innebära har hon klarat sig bra formellt sett under uppväxten: flyttade till Stockholm som gymnasist för att gå musiklinjen på Södra latin; läste musikvetenskap och tog externa kurser på Musikhögskolan; pluggade pedagogik och svenska hemma i Uppsala; jobbade med barn i Stockholm och Uppsala; sjöng på klubbar, kabaréer och vid bröllop och andra högtider; gifte sig.
Men en dag tog orken slut. Leneh tvingades ta en paus, låta kropp och själ vila, reflektera över prioriteringar i tillvaron.
Hur det känns att komma i gång igen, är ett av ämnena på hennes nysläppta cd. "De mörka molnen skingrades/ de som vi vant oss vid/ Vi blev som befriade när skuggorna försvann", sjunger hon bland annat.
Cd:n har tagit ett år att producera.
- Jag hade inte räknat med att det skulle bli svårt att hitta min egen röst. Jag hade ju sjungit offentligt i så många år.

Men jag hade sjungit covers. De första inspelningsdagarna lät det som om Lisa Nilsson skulle ha klivit in i studion. Eller Eva Dahlgren. Eller Monica Törnell.
- Min producent, Tomas Bodin, sågade brutalt allt som lät som imitationer. Han tvingade mig att leta rätt på Leneh i stället. Sen slappnade jag av och bara sjöng!
Från och med i höst har Leneh sin utgångspunkt i det egna företaget Leneh Music. Ett banklån har finansierat skivproduktionen, den ekonomiska framtiden är osäker, men beslutet att pröva musik på heltid - efter 20 års framkörningssträcka - står fast.
- Att stoppa in minförsta cd i spelaren och lyssna slår det mesta! Skulle cd:n gå ihop sig ekonomiskt... vilken bonus!

Våra kaffekoppar är sedan länge tomma. Lenehs entusiasm över musiken har glittrat i hennes ögon, händerna har gjort vingslag i kaféluften. Men nu har vi båda mattas av. En strof från 1970-talets proggmusik kommer för mig: "Kan vi? Vill vi? Törs vi?" Leneh har alltid velat och kunnat. Nu har hon också vågat.
- Jag är stolt över att jag har gjort cd:n. Att jag har tagit det här steget och kan stå för vem jag är.

Pusselbit på plats i Lenehs cd-debut

Att våga vara den man är, stå upp för annorlundaskapet. Att hitta livsgnistan igen när man varit nere för räkning. Att vara en annan människa nära. Det är teman i Uppsalasångerskan Lenehs egna sånger.