Räcker inte med pingviner

Okej, Jim Carrey kan vara djupt påfrestande emellanåt, samtidigt som han då och då gör genialiska rolltolkningar. I den här filmen får han blanda och det blir en hel del tomgång och uttjatade poser. Pingvinerna är animerade och fastän de är mycket skickligt gjorda blir det trots allt en annan sak än att se dem i dokumentärer eller sött tecknade i filmer. Här tas de inte riktigt till vara.

Så historien om karriäristen som efter att ha vuxit upp med sin ständigt upptäcktsresande pappa själv blir en frånvarande far, tills han ärver ett gäng pingviner,, blir ojämn och stundtals påfrestande. Detta inte minst när själva historien blir så förutsägbar: vi lär oss av pingvinens osjälviska kärleksförmåga för att lappa ihop våra trasiga familjer. . .

Historien om hur Popper i sin dittills hänsynslösa framfart som mäklare vill lura en gammal dam som driver en anrik restaurang invid Central Park påminner om Saltkråkan, fast den görs bättre där.

Det hindrar inte att Poppers pingviner har en del roliga scener. När Popper bygger om hela sin superstajlade jättevåning på Manhattan så att den blir anpassad för ett gäng pingviner är det stor komik. Likaså när pingvinerna hamnar på en högkulturell vernissage på anrika Guggenheims konstmuseum och ställer till det. Carrey lyckas också riktigt fint i flera situationer även om hans grimaser går en aning på tomgång.

Det är också fascinerande att se hur man fått pingvinerna att framstå som så levande och riktiga. Hade samma jobb lagts ned på manus så hade det blivit en riktigt lyckad film. Nu blir det som helhet en ojämn komedi med en del alltför tydliga pekpinnar.