Rackispuben på Rackarberget var en livaktig musikscen i Uppsala mellan 1976 och 1996. På senare år har planer på att blåsa liv i verksamheten fått uppmärksamhet, senast härom veckan. Då öppnade Studentstadens fastighetschef Joakim Palestro för att Rackis 2.0 kan bli verklighet efter en omfattande renovering av de slitna lokalerna.
– Lokalen har en musikhistoria som vi vill hålla levande, sade Joakim Palestro till UNT.
Att Rackis i sig är ett stycke musikhistoria är sannerligen ingen överdrift, vilket framgår av fotografen Tommy Arvidssons bilder.
– Jag lärde känna bröderna Ulf och Björn Carlsten som drev stället. Det ville att jag skulle ta bilder som kunde sättas upp på väggarna. Men det var egentligen bara under några år som jag hade med kameran, mellan 1981 och 1983 ungefär. Fast jag besökte ju Rackis både före och efter de åren, berättar Tommy Arvidsson.
De bilder som ställs ut visar artister som Nico, Thåström och Rolf Wikström. Men där finns också en hel del publikbilder, som visar unga Uppsalabor i tidstypiska kläder och frisyrer.
– Rackis var ett fantastiskt ställe med konserter fem kvällar i veckan. Det är verkligen imponerande, säger Tommy Arvidsson.
Han menar att gränsen mellan artister och publik ofta var i det närmaste obefintlig. Där fanns en närhet som gjorde att man kunde prata med sin favoritsångare eller -gitarrist vid bardisken före eller efter giget.
Själv tog han en pilsner med Phil May, sångaren i brittiska bandet Pretty Things, i mitten på 80-talet.
– Hade det hänt tio år tidigare hade jag blivit starstrucked och trillat av stolen, men den här gången blev det bara ett trevligt, normalt samtal.
Under nästa år hoppas Tommy Arvidsson vara klar med en fotobok, eller åtminstone ett häfte, med Rackisbilder och texter. Planen är att intervjua folk som var med – arrangörer, publik och artister.
– Jag håller på och jagar Roffe Wikström, men det är inte så lätt att få tag på honom. Hittills har jag bara fått tag på hans granne, skrattar Tommy Arvidsson.
Härom året gav han fotoboken ”Trappsniglar” – om livet som brevbärare i Uppsala på 80-talet. Upplagan på 900 exemplar är i det närmaste slut.
– Det har gått bra. Jag hade med mig boken till Paris och lyckades få en bokhandlare att ta in fem exemplar. Nu har jag fått en till beställning på fem till från Paris. Däremot har intresset från Postmuseum och Arbetets museum varit svalt – lite otippat kan man tycka.