Ranelidska - ett språk att älska och hata
KOMMENTAR. Det är tur att det bara finns en Björn Ranelid. Och tur att det finns en Björn Ranelid. En som man kan älska, hata, reta sig på, fascineras av. En vars språk inte liknar något utom sig självt, skriver Lena Köster.
Björn Ranelids Jag skänker dig mina vackraste ord
Foto: Beijbom Books
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av hans mer frekvent använda meningar lyder:
"Världens längsta och kortaste resa är mellan ögat och hjärtat och där krävs inte pass eller visum."
Nu kan man läsa denna mening på svenska, franska, tyska och engelska i hans nyutgivna bok Jag skänker dig mina vackraste ord (Beijbom Books).
Man kan ruska på huvudet åt en del pekoralistiska formuleringar, markera syftningsfel i kanten på några ställen, men också förundras över och förtjusas av kloka och poetiska sentenser.
"Mahatma Gandhi vägde inte mer än en säck kol, men han brann överallt. Pulsen pickade svagt i hans handled. Det var världsfågeln som lagt sitt ägg där. Någon fuktade hans läppar, medan statsmännen gick vilse i hans ögon."
Är inte det en dikt?
"Det står noll ett till döden redan när vi föds."
Det vet vi väl. Men det är Ranelid som formulerar det.
"Den gamla människan lutar en aning som skrivstil när hon går."
Lars Forssell kunde inte ha formulerat det bättre.
"Människan är en hög byggnad, men alla törs inte besöka källaren och den översta våningen."
Jag ger mig. Syftningsfelen jag hittar är väl olycksfall i arbetet. Svulstigheterna må skrivas på samma konto som rokokobyråer och operaarior.
Jag kan inte spotta på en författare som skriver:
"Jag sover i min pappas öga. Såsom en liten bjälke ligger jag där. Han drar eld med den i mörkret. Om jag hade drunknat, så hade även hans lungor fyllts med vatten."
Det är tur att vi har en Björn Ranelid och det ranelidska språket att förhålla oss till.Överväldigande/överlastat. Uppfriskande/kvalmigt. Provocerande. Oavsett om vi slukar honom eller kräks.
Närkontakt med Björn Ranelids formuleringar kan få en att undra över det egna språket: man borde kanske vakta och vårda sina ord mer än man gör.