Richard Thompson på Katalin

När Roling Stone magazine utsåg de 100 viktigaste gitarristerna genom tiderna förra året hamnade Richard Thompson på plats 19. Trots det, eller kanske på grund av, låter han aldrig gitarrbriljerandet gå så långt att det blir tröttsamt. Däremot får han en snabbt att förstå varför han väljer att låta bli att släpa runt ett band på turnén. Thompsons gitarr är en magisk sådan. Med till synes enkla grepp skapar han ett djup och en komplexitet som de flesta symfoniorkestrar skulle ha svårt att matcha.

Trots att han är engelsman arbetar Richard Thompson i amerikansk tradition. Med en svart basker på huvudet går han också till attack mot Bush och kriget i Irak, vilket de senaste åren blivit ett obligatoriskt inslag i alla amerikanska visrockares scenframträdanden. Men Richard Thompson påminner mer i precision om en soldat ur den engelska specialstyrkan SAS än en marinkårssoldat. Dad's gonna kill me är fullkomligt lysande.
Som Richard Thompson själv påpekar har han egentligen bara haft "kind of hits" och skämtar att han tycker att top 40 är mindre pretentiöst än top 10. Publikfavoriter har han dock många och det blir kortare och kortare mellan dem ju längre konserten pågår. Samtliga möts av vällustiga stön av den övervägande manliga publiken med ölglas i nävarna.
Det är förståeligt. Med lite mer starka färger i paletten att smycka all komplexitet med kunde Richard Thompson ha varit lika stor som Bruce Springsteen. Det enda som inte är förståeligt är hur han kan få ett varmt Katalin fullproppat med sittande publik att kännas så luftigt.

Richard Thompson på Katalin

KONSERT. Andreas Jakobsson förstår inte hur Richard Thompson kan få ett fullproppat Katalin att kännas så luftigt.