Det är förstås skrämmande för att dessa hubotar, som de mänskliga robotarna kallas, så uppenbart bär på förmågor och viljor utöver det de är designade och tänkta för. I slutändan – viljan att leva sitt eget liv.
Men frågan är om inte det läskigaste är vilket lag skaparna av den här tv-serien får mig att hålla på? Här finns rörelsen som gett serien dess namn, Äkta människor. Det är ett slags radikalkonservativ grupp som vill bekämpa hubotarnas framfart, och återupprätta ett samhälle där människor utför människors arbeten, och där människor umgås med andra människor – som på den gamla goda tiden. I den värld som Äkta människor målar upp, där hubotar är ett självklart inslag i den moderna människans liv, tillhör dessa människor de reaktionära. Och jag hejar på dem!
Det är som bekant nyttigt att då och då ställas ansikte mot ansikte med sina egna värderingar och åsikter. Men särskilt bekvämt är det inte. I synnerhet inte när Pilar, som inlett ett förhållande med sin hubot Bo, talar sig varm för deras kärlek och ifrågasätter hur människor kan fördöma något som ger så mycket lycka? Man biter sig i läppen.
***
Och det är ett intelligent grepp av skaparna bakom Äkta människor, att placera sina tittare i de bakåtsträvandes gäng. Nu blir vi omskakade allihop, tänker jag. Men så blir jag osäker. Det är väl där vi är, hörni? Vi föredrar väl fortfarande andra människor framför robotar? Tänk om några av er tycker att samhället som Äkta människor skildrar är en utopi? Nu är det med ens jätteläskigt.
***
Kanske är det för att jag är lite räddhågsen, men det har också med de intelligenta angreppssätten i Äkta människor att göra, som gör att jag ändå föredrar SVT:s andra stora dramasatsning just nu – 30 grader i februari. Jag är helt enkelt lite trött på att allt ska vara så smart hela tiden, trött på smart tv. Jag är less på alla parallella och framtida världar som byggts upp på skickligast möjliga vis, för att säga oss något om vår egen samtid.
Jag tycker att samtiden duger bra alldeles som den är för att påminna oss om det vi behöver tänka på. Och precis så fungerar 30 grader i februari. Utsökta skådespelare (Maria Lundqvist, Lotta Tejle och Kjell Wilhelmsen inte minst), ger oss en trovärdig bild av svenskar som av ett eller annat skäl söker lycka och ett bättre liv i Thailand. Det är solkigt, svårt och ibland så deprimerande att jag får ont i magen. Ändå är det upplyftande; det är inspirerande att alla dessa personer är just äkta människor med alla sina tillkortakommanden och sönderslagna drömmar.
***
Kontoret däremot, TV4:s humorsatsning och den första svenska versionen av det brittiska originalet The Office – med allas vår Ove Sundberg (Henrik Dorsin) i huvudrollen – är så mallat att det känns som en liten filial till en sämre robotserie. Alla karaktärer framstår som första generationens hubotar, och inte ett dugg som äkta människor.