Ron Sexsmith  UppsalavÀn
PÄ torsdag kommer kanadensiske Ron Sexsmith till Uppsala för en spelning. Tredje gÄngen pÄ fyra Är, Àr han rentav en UppsalavÀn? - Vi bad sÀrskilt om att fÄ spela i Uppsala, för vi hade sÄ roligt senast vi var dÀr, sÀger han.
Â- Jag ser mig bara som popmusiker. Alla mina hjĂ€ltar Ă€r popmusiker. Men om det stĂ„r en kille dĂ€r med en akustisk gitarr tĂ€nker mĂ€nniskor genast "folk". Ingen skulle nĂ„gonsin sĂ€ga det om Elton John, bara för att han spelar piano. Jag kan förstĂ„ var det kommer ifrĂ„n, men jag hĂ„ller inte med.
Okej, men om jag sÀger att mÄnga av dina lÄtar har nÄgot psalmliknande över sig?
- Ja, jag trÀffade sÄngaren i det amerikanska bandet Cake nyligen och han sade samma sak. Det finns helt klart nÄgot dÀr.
Ăr du kanske en kyrkokörsgrabb frĂ„n början?
- Nja. Jag sjöng i kören och gick i söndagsskola och sÄ, men jag vet inte om det Àr dÀrför. MÄnga av de lÄtar jag Àlskar har nÄgot psalmliknande över sig. Bob Dylan spelade mÄnga "psalmer". Och jag Àlskar att spela de lÄngsamma sÄngerna ... det Àr som att tiden saktar ner litegrann.
Ron Sexsmith började sjunga som liten, han har sjungit sÄ lÀnge han kan minnas. NÀr hans bröder spelade hockey ute pÄ gatan stod han framför spegeln och sjöng till mammans singelsamling. NÀr det var kalas brukade mamma be honom sjunga för slÀkt och vÀnner.
Â- Det gjorde mig lycklig. Jag var ett melankoliskt barn och att sjunga fick mig att bli mer öppen, tror jag.
PÄ grammofonen spelades Johnny Cash, han Àlskade redan dÄ countrymusik, och femtiotalsmusik som Buddy Holly, Little Anthony & The Imperials eller favoritsÄngaren Bing Crosby. Radion gick ocksÄ varm. Ron Sexsmith tycker synd om dagens barn som vÀxer upp med hÄrdspecialiserade radiokanaler och tror att det bara finns en sorts musik.
- Jag visste redan som barn vad jag ville bli, det har varit en livslÄng ambition. Allt annat, som skola och jobb, har bara varit i vÀgen. Jag har haft andra jobb, som budkille och glassförsÀljare, och sÄ hade jag en detektivbyrÄ nÀr jag var elva.
PĂ„ riktigt?
- Vi hade faktiskt ett uppdrag! Vi blev anlitade att hitta en försvunnen klocka. Vi letade och letade men hittade den aldrig.
Och det var slutet pÄ den karriÀren, eller?
Â- Ja, det kan man sĂ€ga. Det var slutet. Min styvbror tog ner skylten hela tiden ocksĂ„, för han tyckte att det var pinsamt, sĂ„ jag fick göra nya skyltar jĂ€mt och stĂ€ndigt. Jag Ă€lskade musik, men jag ville nog bli detektiv först och musiker sedan.
NÀr Ron Sexsmith kommer till Uppsala blir det som sagt för tredje gÄngen. Första gÄngen, vÄren 2000, var han ensam pÄ scen. Andra gÄngen, vintern 2002, hade han bandet med sig. Det har han Àven denna gÄng. Att han kommer till Sverige igen Àr inte sÄ konstigt, han gillar Sverige och Sverige gillar honom. SÄ har det varit sedan han spelade pÄ Vattenfestivalen 1997 och populariteten sköt i höjden. PÄ senare tid har han ocksÄ haft för vana att samarbeta med svenska musiker.
Man kan lÀtt fÄ för sig att du Àr hemma i Kanada och skriver lÄtar och spelar in och sedan Äker du direkt till Sverige.
Â- Hehe, nej, jag besöker alla möjliga stĂ€llen ungefĂ€r lika mycket. Jag har varit i Japan sĂ€kert tio gĂ„nger. Men det finns lĂ€nder som Ă€r extra snĂ€lla mot mig, Irland och Australien till exempel. Och Sverige Ă€r helt klart ett sĂ„dant stĂ€lle.
Turnén han Àr ute pÄ nu Àr mycket riktigt lÄng och omfattande och tar honom bland annat frÄn Storbritannien och Irland till Japan och tillbaka igen. Och innan han kom till Europa kuskade han runt i USA och Kanada i fem veckor. Uppsala lades faktiskt till som en extraspelning.
- Vi bad sÀrskilt om att fÄ spela i Uppsala, för vi hade sÄ roligt senast vi var dÀr. Uppsala fanns inte med pÄ turnén frÄn början, men bÄde jag och bandet ville det.
Första gÄngen du var hÀr spelade du lite piano. Gör du det den hÀr gÄngen ocksÄ?
- Ja visst. Vanligtvis spelar jag ju gitarr, akustiskt och elektriskt, men jag gillar att ha den möjligheten.
Fast du sade dÄ att du inte Àr sÄ bra pÄ att spela piano.
- Ja, ibland tror jag att jag har blivit bÀttre, men jag Àr fortfarande inget vidare pÄ det. Jag Àlskar att spela piano, men jag Àr inte sÄ bra rent tekniskt, jag gör massor av missar. Tjejen som Àr pÄ turné med oss (kanadensiska Sarah Slean) Àr en utmÀrkt pianist, sÄ det fÄr mig att anstrÀnga mig lite extra.
PÄ det senaste albumet, Retriever, ÄtervÀnde Ron Sexsmith till det mera gitarrbaserade, enklare sound han hade pÄ sina första tre album. Han vet inte riktigt varför, det bara blev sÄ.
 Blue boy (dÀr Ron blandade in dansrytmer och allt möjligt annat) Àr mitt mest framgÄngsrika album i USA, till exempel. Men i England skriver de jÀmt att "inget kommer i nÀrheten av hans andra album, Other songs".
- Men jag lyssnar aldrig pÄ min egen musik, jag försöker bara komma framÄt. Det senaste albumet Àr lite mindre plottrigt, kanske. Det börjar alltid med sÄngerna, sedan funderar jag pÄ vad jag vill göra med dem.
Finns det nĂ„got som Ă€r sĂ€rskilt kanadensiskt i din musik?Â
- O ja! Först Àr det förstÄs dialekten, men det finns ocksÄ en röd trÄd som löper genom kanadensisk musik, nÄgot som binder oss samman. Vi Àr inte gifta med vÄra rötter pÄ samma sÀtt som de Àr i USA och vi har en annan kontakt med England. England var ocksÄ det första land som upptÀckte mig, jag har alltid gjort vÀldigt melodisk musik och det kommer nog dÀrifrÄn.
- Det Àr vÀl kanske nÄgot subtilt, men om du ser pÄ vÄra mest inflytelserika artister sÄ kommer mÄnga frÄn Kanada. Joni Mitchell. Neil Young. Leonard Cohen. Jag Àr verkligen stolt över det.
SĂ„ jobbar vi med nyheter