På ett flådigt hotell i ett hårt och fattigt 1800-tals-Dublin stretar den på ytan så korrekte och aningen märklige Albert Nobbs på med att serva de rika gästerna. Men Albert Nobbs anspråkslöshet och förmåga till låg profil döljer en stor hemlighet. Han är i själva verket en hon. Möjligen skulle vi i dag säga "hen". I vilket fall förkroppsligar Nobbs känslan av att livet är något som pågår någon annanstans och lycka något så oerhört att det knappt går att förnimma.
Det är verkligen rörande att få göra bekantskap med denne Nobbs, som spelas med fascinerande fingertoppskänsla av Glenn Close. Hennes Albert är snöpt, livrädd och så eländigt ensam.
Men när Albert Nobbs träffar en annan kvinna som också klär ut sig till man (det är ingen The crying game-spoiler, det inser vi i publiken efter ungefär tre sekunder) och som dessutom lever ett mer fullödigt liv med fru och livsglädje, så väcks en ny idé till liv inom Nobbs. Tänk om hon också skulle kunna få allt det där, som alla andra har.
Det är också rörande att Close, som spelade rollen på Broadway på 1980-talet och sedan dess kämpat med att föra historien till vita duken, nu har lyckats med det. Men denna i grunden så intressanta historia tappar både i fart och engagemang ju längre den pågår. Det största problemet är att "Albert Nobbs" inte riktigt verkar tro på sin egen huvudpersons attraktionskraft.
För i stället för en fördjupning in i Nobbs tinande känsloliv och en spännande insikt i hur det funkade att vara queer i Dublin på 1800-talet, utvecklar sig storyn till en melodram som kretsar alldeles för mycket kring Nobbs kollegor Helen (Mia Wasikowska) och Joe (Aaron Johnson), som blir förälskade och drömmer om att åka till Amerika.
Även om filmen lite snyggt knyter ihop alla inblandades öden så missar den chansen att berätta mer om ett onekligen ovanligt och potentiellt rörande stackars människoliv.