Rousseau den evige utmanaren

”Jag känner människorna. Jag är inte skapad som någon av dem jag sett; jag vågar tro att jag icke är skapad likt någon av dem som finns till. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda.” Är detta ett uttalande av en narcissistisk person som tror sig vara förmer än gemene man, ett geni av den art de så kallade förromantikerna ansåg sig utgöra? Tidpunkten stämmer. Orden skrevs på 1760-talet och författarens namn är Jean-Jacques Rousseau. I dag den 28 juni är det jämnt 300 år sedan han föddes och det finns all anledning att ihågkomma honom och hans insatser.

Han var verksam och nydanande på en rad olika områden: filosofi, statsvetenskap, psykologi, pedagogik, musik och, inte minst, skönlitteratur. Självförhävelsen och benägenheten att utmana det etablerade samhället gav han för övrigt i arv till en annan mångsidigt begåvad författare vars minne vi likaledes hyllar i år: August Strindberg. Bekännelser heter en av Rousseaus sena skrifter, en psykologiskt djuplodande självbiografi vars sätt att blanda dikt och sanning vi känner igen hos Strindberg.

Men påståendet att inte vara skapad som någon annan kan även ses i ett annat perspektiv, som ett föregripande av dna, av upptäckten att det inte existerar två exakt lika varelser, att vi alla, var och en för sig, är unika. Just så paradoxal är Rousseau som tänkare. På en gång enastående och allas jämlike, socialdemokrat och själsaristokrat i samma person.

Vill man söka förklaringen till hans rotlösa kringflackande i såväl liv som tänkande finner man den lätt i hans barndom och uppväxt. Från födseln moderlös utackorderades han till olika släktingar, rymde och påbörjade tidigt ett irrande mellan olika länder och orter med den bigotta födelsestaden Genève och den friare kulturmetropolen Paris som poler. En av de kvinnor som kom att fungera som moderssubstitut för den åttaårige Jean-Jacques fann anledning att bestraffa någon förseelse med smisk där bak, men långt ifrån att beklaga sig fann han oväntad njutning i agan och provocerade mer av samma slag. Långt i efterhand konstaterar han att upplevelsen ”skulle komma att bli bestämmande över mina böjelser, mina begär, mina lidelser, hela mitt jag för återstoden av mitt liv.” En psykologisk upptäckt mer än hundra år före sin tid!

Även som pedagog var han tidigt ute. I romanen om pojken Emiles uppväxt och fostran pläderar han för uppmuntran och stimulans i stället för disciplin och bestraffning. En förutsättning för denna metod är att människan av naturen är positivt formbar och inte behäftad med syndig uppstudsighet som måste kväsas. 1900-talets reformpedagoger gick alla, direkt eller indirekt, i lära hos Rousseau.

Om nu människan av födseln är god, hur kommer det sig då att så mycket är orättvist och ont i den rådande samhällsordningen? Frågan står i centrum för den skrift som ledde till Rousseaus första berömmelse. En akademi hade utlyst en essäpristävlan över ämnet ”Har återuppväckandet av konsterna och vetenskaperna bidragit till att förädla sederna?” Framställd i upplysningsfilosofins anda förväntades frågan självklart få ett jakande svar, men Rousseau sa nej, kulturen har tvärt om förstört sederna. Från början levde människorna i små grupper av jämlikar som hjälptes åt att försörja sig kollektivt. Men så kom någon på idén att inhägna en jordlott och säga ”den är min”. Därmed uppstod den privata äganderätten, snart också klyftan mellan fattiga och rika. Det vi kallar kultur är en ond förvrängning av det sociala samlivet.

Det är inte bara den mänskliga naturen som Rousseau hyllar och bejakar, även den yttre med skogar, floder och berg. Men märk väl: den vilda orörda naturen, inte barockens geometriskt tuktade parker. Det är också i skog och mark människan bäst möter Gud, lär den präst som inviger Emile i religionens väsen; inte i kyrkans dogmer och riter.

Som litterär naturskildrare inspirerade Rousseau romantikernas passion för det vilt storslagna, det sublima. Det var han som introducerade sin hembygds alper i konst och dikt. Slättlandet är ingenting för honom: ”Jag måste ha strömmar, klippor, granar, svarta skogar, bergstrakter, stigar som är svåra att klättra uppför och svåra att komma nerför, skräckinjagande avgrunder på alla sidor.”

Det är i kontakten med naturens ytterligheter, den utvändiga såväl som den inre psykiska, som människan når storhet – så skulle man kunna sammanfatta Jean-Jacques Rousseaus epokgörande evangelium.