Twin Peaks satte många spår i tittarnas medvetande. Så här minns UNT:s kultur- och nöjesredaktion serien.
Jens Pettersson, nöjesredaktör:
Jag gick på högstadiet då. I Frösåkersskolan i Östhammar. Alla var drabbade av "Twin peaks"-febern, till och med vår klassföreståndare Kristina von Segebaden. Klok som hon var så tog hon fasta på klassens samlade intresse, och kunde låta oss diskutera serien hela SO-lektioner, just då fattade man inte hur man kunde få göra det. Men i efterhand inser jag att det var ett smart sätt att få oss att komma igång med gruppdiskussioner och att tvinga oss att reflektera. Inte bara svälja storyn rakt av.
Ellinor Skagegård:
"Jag som nu är 30 år var förstås alldeles för liten för att följa Twin Peaks första gången det sändes. Men när jag väl slukade serien var det mer än den som slank ner. För vem kan väl titta på alla uppdukade långbord med munkar och frestande körsbärspajer utan att bli helt vansinnigt sötsugen? På Angelo Badalamentis underbara intro reagerade jag som en Pavlovsk hund. Precis som det inte gick att läsa Stig Larssons "Män som hatar kvinnor" utan att ha kaffebryggaren ständigt igång, var det helt omöjligt att titta på Twin Peaks utan en arsenal av bakverk."
Nathalie Mark, reporter:
"När premiäravsnittet av Twin Peaks dök upp i tv-rutorna tidigt 1990 och de lågmälda introtonerna slungades ut i etern var jag inte född. Och när jag själv för första gången såg sågspånen yra kring motorsågen på The Packard Saw Mill hade det redan hunnit gå 23 år sedan Laura Palmer hittades död. Jag satt uppe i min familjs stuga i Värmland, mitt i en mörk skog nära en by mycket lik Twin Peaks. Och trots åren som gått kändes serien aldrig daterad, tvärt om. Sällan har jag blivit så rädd för något som för BOB och än i dag har jag svårt att sitta i soffor som inte står tätt tryckta mot en vägg."
Björn G Stenberg, filmredaktör:
"När Twin peaks startade 1990 var jag och hustrun hemma med tre småbarn, ett lugnt på snart två år och "twins" som just nådde sin "peak" med tremånaderskoliken. Av någon gudomlig och outgrundlig anledning så sov alla tre just när serien sändes och vi sjönk totalt utmattade ned i tv-soffan. Serien var ju nog så surrealistisk och knepig att hänga med i som den var och i detta tillstånd blev den än mer spöklik och fascinerande. Jag minns besvikelsen när den utlovade upplösningen i tionde avsnittet förvandlades till en evighetsserie."